Och nej, bilderna handlar inte om hur man gör barn, glöm det. Om att inte få barn, om att vi flickor, mammor och pappor, om relationer, handlar det. Tror jag. Om att fastna i det ena eller andra kletet i hjärnvindlingarna, om Freud, terapi och att separera vitan från gulan.
Ett kontrollerat flöde löper genom boken, ett flöde av ord, ordbilder, händelser, relationer, dialoger, påståenden, skrivfel som avsiktligt får stå orättade i några stycken, aforismer... Och de sparsmakade fotografierna.
Roligt är det med egensinnigheten i konsten att göra en bok. Och roligt att läsa högt.
Sorgligt är det med allt som tynger oss människor, vare sig det är barnlöshet, vilsenhet eller något annat. Känslan när Ika Jorum skriver "att läsa sylvia plath/ är som att ta arsenik" eller "jag är snart alldeles genomskinlig/ tur att det är mörkt så du inte ser mig på insidan" känns tyvärr inte helt obekant.
En vacker bok formgiven av Mikael Nydahl. Boken, som föremål, är ett litet konstverk. Och texten... skärvor ur ett eller flera liv, poetiska, lite vassa, ibland med speglar i. Bokens avslutning: "min text har ingen riktning/ är det poesi".
Tankar och formuleringar skrivna som poesi, grafiskt sett. Ja, varför skulle detta inte vara poesi? Klart det är.