Frågan om vad minnet är och vad det består av är en av människans bäst bevarade hemligheter. Vi lagrar skeenden, platser, ansikten och ord omärkbart. Plötsligt minns vi något, vi gör det – antar vi – för att vi har varit med om det, när vi inte minns tvivlar vi på att det ens har skett.
I New York Times (10/5) skriver James Gorman om ett norskt forskarlag som kommit en bit på väg att lösa minnets gåta. Det var 2005 då May-Britt och Edvard I. Moser först fann att råttors hjärnor hade ett inbyggt navigationssystem. Råttorna kunde veta var de hade varit, var de var på väg och var de befann sig för stunden. Navigationssystemet bestod i ett rutnät som ritades upp i hjärnan när råttorna rörde sig fritt i ett öppet rum. Cellerna som utförde denna operation kallas för ‘grid cell’ (rutnätsceller) och samverkar med de sedan 70-talet identifierade ’platscellerna’ vilka registrerar specifika platser som hemmet, närlivsbutiken och busshållplatsen i minnet.
Rutnätsceller ritar konstant upp en inre karta av världen, en intuitivt skapad karta som baseras på registrerade rörelser, hastighet och riktning. Detta att råttorna, såväl som andra däggdjur som primater och människor, registrerar och minns rumslig rörelse tror vissa forskare kan vara grunden till hela minnet.
Att minnet är beroende av rummet är inte en ny tanke. En av den klassiska retorikens vanligaste minnestekniker var att föreställa sig talet som ett hus där dess olika delar representerades av olika rum. Både under inlärningen och framförandet skulle detta virtuella rum återkallas. Inledningen kunde bestå i en trappa som talaren går upp i och det första argumentet en fontän på gården. Talet sågs som en kognitiv karta som kunde laddas med ord under inlärningen. Minnets topografi liknar således den retoriska textens, eller talets, topografi.
När vi läser skönlitteratur så brukar omdömet ‘levande’ ofta syfta till rika miljöbeskrivningar. Texten blir ‘realistisk‘, det vill säga den överensstämmer med hur vi uppfattar världen. Ett klart och tydligt beskrivet rum får texten att fästa lättare, vi kan orientera oss i den och hänga upp handling och abstrakta tankar på tydliga platser. Detta behöver så klart inte vara synonymt med bra litteratur men kanske är det litteratur som bättre samverkar med våra neurologiska funktioner.
Neurovetenskap och litteratur är en ny disciplin som vunnit stöd på framför allt anglosaxiska universitet. Natalie Phillips studie av Jane Austens Mansfield Park är en av de första ‘neuro-litterära’ studierna. Phillips gjorde en hjärnscanning av litteraturstudenter som läste romanen och såg hur olika centra av hjärnan aktiverades beroende på vad de läste och även på hur de läste. Nöjesläsning aktiverade i högre grad hjärnans lustcentrum men när studenterna närläste en text aktiverades andra delar. Phillips hoppas på att genom att kombinera humaniora med neurovetenskap så ska vi få en bredare och rikare bild av den komplexa erfarenhet som vi kallar läsning. Inom disciplinen finns det idéer om att hjärna och text bär på liknande egenskaper som språk och metaforik. Men också att litteratur har förmågan att nå det bortträngda, precis som läsaren kan nå det skrivnas undertext.
Kritiska synpunkter på det nya forskningsområdet är om man verkligen kan mäta litteraturens värde liksom vad som är meningen med den kunskap vi får. Vi kan mäta kärlek i signalsubstanser - men säger det oss människor något om vad kärlek egentligen är?
Ännu är det dock för tidigt att döma ut fältet. Varför inte undersöka vartåt det bär? Att se på texten, minnet och medvetandet som maskiner som kopplas samman. Att försöka förstå litteraturen på ett annat sätt, hur hjärnan fungerar i förhållande till texten - och hur de båda påverkar varandra. Dualismen natur/kultur och humaniora/naturvetenskap har varit förlegad länge, om vi är redo att tänka i nya banor kan vi börja upphäva den.