Visst kunde Lars Ahlin vara en långfredagens svarta författare. Ta ”Det underbara nattlinnet” till exempel, som nu ges ut på nytt i volymen "Noveller". Berättelsen handlar om flickan Sylvia, som drömmer om att hennes alkoholiserade far och tidigare prostituerade styvmor ska bli frälsta. När styvmodern faktiskt börjar träffa söndagsskolans frälsningslöjtnant är flickans glädje därför total – ända tills det visar sig att orsaken till mötena är annan än andlig förkovran: styvmodern förför löjtnanten, med hjälp av Sylvias nakna kropp.
De sista meningarna stannar hos ett barn om aldrig kommer att hämta sig från sveket: ”Det var som om frosten krupit in i henne genom ögonen. Hon såg och såg genom det lilla vindsfönstret. Men hon blev bara kallare och hårdare.”
Kanske kan man säga att Lars Ahlin hade en mörk verklighetssyn. ”Redan mycket tidigt upplevde jag något vars förargelse jag aldrig har kunnat övervinna”, berättade han i ett föredrag 1949. Vad han hade upptäckt var ojämlikheten människor emellan. Tretton år gammal anslöt han sig till arbetarrörelsen. Med tiden insåg han dock att differentieringen inte stannar vid de yttre, sociala och ekonomiska omständigheterna, utan är förbunden med människans grundläggande villkor, hennes oförmåga att slita sig fri från väljandet och värderandets ursynd.
Det enda som kan rädda oss slutgiltigt var för Ahlin en ny skapelse, det som Jesus lovade genom påskdagens under.
Det här betyder inte att han var någon pessimistisk reaktionär. Att människans situation inte kan revolutioneras betyder inte att den inte kan förbättras. Han förblev socialist, närmare bestämt socialdemokrat (om än med tiden allt mer besviken på partiets högerutveckling). Men mer än på politiken tycks han ha trott på språkets och litteraturens möjlighet till mänskligt upprättande och klassutjämnande. Han skrev till och med en gång, via ett alter ego i romanen ”Bark och löv” från 1961, att hela hans författarskap var ”ett enda sökande efter jämlikhet”.
I hans kanske främsta roman, ”Natt i marknadstältet” från 1957, låter han denna höga språksyn med dess andliga grundstruktur formuleras av trettonårige Zacharias (hos Ahlin står hoppet ofta till barnen): ”Om kvällarna och morgnarna kunde orden lysa som stjärnor. De sken in i hans mörker för att skapa honom. (…) Han var nu på väg att bli till. Se här! Allt är dina ord. Ikläd dig dem.”
Om Ahlin kunde vara långfredagens författare var han som få andra i vår svenska litteraturhistoria också påskdagens store profet, i tjänst hos en ”förbönens estetik”. Litteraturen var för honom ingen avbild av en objektiv yttre verklighet. Den var en ny chans. Författarens uppgift var att solidarisera sig med de bortglömda, förringade och undanskuffade, att ge språk åt de grupper och platser som är språkligt förfördelade i samhället. Skrivandet som besvärjelse.
Ett bra exempel på detta är författarens mest berömda och fortfarande lästa text, novellen ”Kommer hem och är snäll”. Det är ända till sista styckena ett psykologiskt mästerverk, där en make möter sin maka efter en krogkväll, flera timmar försenad till middagen, full och med betydligt mindre av deras gemensamma pengar på fickan. Båda famlar. Medan hon misslyckas med att bryta igenom sin besvikelses kyla blir han allt mer desperat efter hennes förlåtelse, och trasslar in sig i ett patetiskt självbedrägeri till motangrepp: Här kommer han hem och är snäll, med apelsiner och allt, och vad får han tillbaka? ”Fyhelvete va jag är snäll!” skriker han till slut.
När situationen ser helt låst ut – och han snillrikt har lagt upp bollen för att ännu en gång, som så ofta förut, ge sig ut igen – bryts plötsligt förbannelsen. Hon kastar sig i hans armar, och ”en iskall påle slogs tvärs igenom honom.” Skammen bubblar upp: ”Han hade kunnat dö för henne, ingenting annat skulle utplåna hans skuld”. De lägger sig bredvid varandra, stumma i timme efter timme. ”Värken i deras själar lossnade.”
Samtidigt som den där pålen slås igenom den såsiga fyllbulten slås den också genom den sövande diskbänksrealismen, likt ett gudomligt ingripande. Tonläget är sedan förändrat – vattnet har dragit sig undan och läsaren finner sig stå på den barskrapade visionens – kärleks- och jämlikhetsvisionens – botten.
Där är uppståndelsen. Där är påskdagen. Där är paradiset så nära det vi kommer det i den här världen, den som en dag ska gå under och, om Lars Ahlin har rätt, ersättas av en tillvaro fri från alla värdeskalor.