Så mörkt det är. Vissa dagar lurar skymningen redan före lunch. Enligt Karlfeldt är detta ”den vår de svaga kalla höst”. Enligt paret Berglin är det årstiden "mörv". Ni kan ju gissa vilken jag ger min röst.
Man kliver in i ett rum, och man ser inte riktigt om någon är där. Ligger någon i soffan? Är det bara filten som har kvar mänsklig form sen jag sist låg där? Också det vänliga vardagsrummet känns spöklikt, och jag erinrar mig en höstdag för många år sedan då en vän på besök ropade från barnkammaren: ”Jag visste inte att ni hade en så stor docka!” Det hade vi inte. Det var lillasyster som somnat på golvet.
Mänskligt och människogjort kan ibland förväxlas. I skräckmästaren E.T.A. Hoffmanns novell ”Sandmannen” förälskar sig huvudpersonen i den mekaniska dockan Olimpia, som han först ser i ett dunkelt rum. I sällskapslivet spelar hon vackert på cembalo, men konversationen är ordknapp. Först när han ska fria upptäcker han hennes verkliga natur.
Hoffman tyckte om att skrämmas. Samtidigt ger han oss en tankeställare om flickors docklikhet, mekaniska sällskapstalanger och träaktiga konversation. Efter Olimpiaintermezzot aktar man sig i staden för perfekta flickor.
Nyligen såg jag utställningen ”Silent Partners” på Fitzwilliam Museum i Cambridge. Den handlar till stor del om mannekänger – inte sådana som visar kläder på catwalken, utan de dockor som var lydiga och billiga konstnärsmodeller. Sådana fanns i alla storlekar, från dryg barbiestorlek till fullskaligt människomått. Ofta ägde konstnärerna en eller flera, men de gick även att hyra. Utställningen visade bland annat en modell från 1700-talet med egen garderob, som förvandlade hen till man eller kvinna efter konstnärens önskemål.
Utställningen skakade om min syn på konstnären och hans modeller, men var också hoffmanskt oroande. Bland konstverken märktes en ateljéinteriör, där modellen verkade stel som Olimpia – men så var den också av trä. På andra målningar låg mannekängen undanslängd i ateljéhörnet. Den brittiske konstnären Alan Beeton målade på 1920-talet en serie porträtt av sin mannekäng, där den poserar, vilar sig, skriver och (till sist) är isärplockad. De fyra målningarna hängde i ett litet rum, där också Beetons mannekäng var utställd – arrangerad vid ett skrivbord, liksom på målningen ”Composing”. Förmänskligandet var genomfört.
Också skyltdockor förekom på utställningen. En manlig, förälskad sådan dyker upp i en tidig dikt av Hjalmar Gullberg: ”Min Gud, om jag haft ett hjärta i bröstet i stället för halm!” Kärlek och dockor är ett vanligt ämne, men det är sällan dockan som älskar. När konstnären Oskar Kokoschka blivit dumpad av Alma Mahler lät han tillverka en Almadocka av mjuk, härlig päls. En natt i fyllan och villan blev han sedan arg och halshögg den. Den var ju inte hans Alma. Samma sak gör för övrigt den komiske, fast stilige vampyren Spike med en skyltdocka som ska föreställa vampyrdödaren Buffy, föremålet för hans mer eller mindre obesvarade kärlek i den tv-serie som bär hennes namn.
Kokoschka och Spike vet båda vad de ger sig in på. I Almqvists "Drottningens juvelsmycke" (1834) luras däremot Reuterholm att omfamna en slöjtäckt mannekäng, som en gång tillhört Sergel. Likt den undflyende Tintomara är den varken man eller kvinna – eller möjligen både-och. Den har len hud av sämskskinn, men är så kall, så kall efter källarförvaringen.
Det är mörkt, ute och inne. Ta det försiktigt. ”Så kall ni är om handen” kan vara skäl att se upp – eller sticka halvvantar till julklapp.