Så dumt att det nästan blir roligt

Som underhållning är Mitt liv som popstjärna däremot väldigt dum. Just dum, så dum att den emellanåt blir underhållande. En studierektor från helvetet leder en provkarta på alla fördomar man som europé kan ha om amerikanska tonåringar genom den eviga staden, den söta men klumpiga Lizzie har en röst som hela tiden hotar att spräcka trumhinnor, men hon visar sig vara intill förväxling lik italienska popstjärne-Isabella och ägnar större delen av skolresan åt att smyga ut och träffa popstjärne-Paolo.Så ser det ut på papper, på bioduk är det som om någon har sett för många John Waters-filmer men sedan satt sig ner för att skriva manus till en vanlig ungdomskomedi. Här finns uppslag till några skruvade karaktärer och scener, de unga skådespelarna klarar sig hyggligt i sammanhanget men allting dränks i en trögflytande gröt av mjukrosa tonårsuppror och vuxna som tror att figurer blir roliga bara de har en gäll röst.Romantiken är kysk och innefattar knappt kroppskontakt. De snälla segrar och de dumma blir offentligen utskämda. Lilla odrägliga Håkan Bråkan-brorsan får på tafsen. Dean Martin sjunger On an evening in Roma. Man skulle också kunna likna det vid ett en och en halv timmes Romavsnitt av Våra bästa år, bortsett från att kulisserna är äkta och det inte ingår någon maskerad.