Så berättar du bäst om ditt liv

I studiecirklar, på folkhögskolekurser, ja, till och med på hospis sitter otaliga människor i dag och skriver sina livsberättelser.
Varför?
För att bli synliga för andra, sina närmaste, barn och barnbarn? Jo, men väl också för att bli synliga för sig själva, för att få överblick, upptäcka mönster och sammanhang. Det har blivit en allt vanligare föreställning att meningen med våra liv är berättelsen om våra liv. "Människan är ett historieberättande djur," säger filosofen Alasdair MacIntyre och vidare: "Jag kan bara besvara frågan 'vad ska jag göra?' om jag först kan besvara frågan 'vilken berättelse eller vilka berättelser ingår jag i?' När till exempel självmordskandidater klagar över att deras liv är meningslösa menar de inte sällan att deras livsberättelse har blivit obegriplig, att den saknar poäng."
Men som skrivarkursledare genom åtskilliga år, ja, decennier, kan jag konstatera att långt ifrån alla påbörjade livsberättelse-projekt blir av. Lite stillsamt kan jag väl också tillägga att långt ifrån alla som blir av blir så bra som de hade kunnat bli. Att rent allmänt vilja komma med goda råd kan tyckas beskäftigt men frestelsen är oemotståndlig.

Först och främst gäller det helt enkelt att våga börja skriva. Det är inte så att man kan vänta för att sedan skriva något som är färdigtänkt, utan själva skrivandet är ett redskap för tanken, man tänker medan man skriver, skrivandet är en upptäcktsfärd. "Ja, jag minns då just ingenting," är det många som smått uppgivet säger men börjar man väl minnas minns man mer och mer. När man sedan kommit i gång gäller det att skriva på: skrivandet, har den amerikanske författaren E. L. Doctorow sagt, är som att köra bil i mörkret, man ser bara en liten bit av vägen i taget men man måste våga lita på att vägen fortsätter att finnas. I det här skedet ska man inte gallra, än mindre censurera - till exempel genom att göra sig föreställningar om vad ens närmaste, föräldrar, fastrar, barn, kan tänkas tycka. I det här skedet ska allt ännu få vara öppet, liksom på prov. Man skriver för att höra hur det låter. Man behöver inte heller bekymra sig alltför mycket om att börja från början för då blir man osäker på vad början är. Är det ens egen födelse? Är det ens föräldrars första möte? Föräldrarnas födelse? Mor- eller farföräldrarnas? Man kan i själva verket börja var som helst, man kan börja i nuet, man kan börja där det hettar till, man kan till exempel börja med det som gör att man överhuvudtaget fått lust att skriva.
Man ska inte heller föreställa sig att man från första början måste bygga upp någon ambitiös kronologisk helhet. Det är oändligt mycket bättre att tänka i termer av fragment, enskilda personporträtt, miljöbeskrivningar och situationer som var för sig inte behöver vara längre än någon sida. Dem kan man sedan samla på hög efterhand och när högen vuxit till sig kan man läsa igenom dem på jakt efter en röd tråd att ta fasta på och vidareutveckla.

När det gäller att skildra barndomen har det slagit mig att de flesta av oss kan uppfatta sig själva som en produkt av två kulturer: mors kultur, fars kultur. I mitt eget fall var det självklart - min far var finländare, min mor dansk - men nästan alltid finns det någon regional eller social skillnad mellan våra föräldrar eller (kanske viktigast av allt) en temperamentsskillnad. Min mors livsmotto var "Ni ska se att allting ordnar sig förr eller senare" min fars "Ingenting ordnar sig, allting blir bara värre och värre." Hela mitt liv har jag manövrerat mig fram mellan de här två förhållningssätten: jag har mycket medvetet önskat att likna min mor men jag har insett att jag också ohjälpligt har mycket gemensamt med min far.
Jag tror det är något de flesta av oss tvingas inse med åren: vare sig vi vill det eller inte så lever våra föräldrar vidare i oss.

Skriver man sin livsberättelse är det ofrånkomligt att förhålla sig till hur föräldrarna lever vidare i en.
De livsberättelser som skrivs vid skrivarkurser liksom många av de självbiografiska böcker som kommer ut är ofta fulla av förebråelser mot föräldrarna: "De såg mig inte," "De hade inte tid för mig", "De kramade mig aldrig". Det är inte ovanligt att man skriver sig längre och längre in i en förbittring, i en offerroll, men för egen del har jag alltid tänkt mig att man har ett val, att det också är möjligt att byta perspektiv, att försöka förstå sina föräldrar utifrån deras förutsättningar och sammanhang.
Att skriva sig fram till en försoning.

Men om man ändå behöver trigga minnet, hur gör man då?
Man kan försöka komma ihåg barndomens lukter. En som gjort det är Ingmar Bergman i Laterna magica: "För en liten person som går med näsan nära golvet luktar mattorna friskt och starkt av det malmedel, som de suger i sig då ligger sammanrullade under sommarmånaderna. Varje fredag bonar Lalla de åldriga parkettgolven med bonvax och terpentin, det är en bedövande lukt. De stickiga och kvistiga trägolven doftar såpa. Korkmattan putsas med en illaluktande blandning av råmjölk och vatten. Folk går i allmänhet omkring som luktsymfonier: puder, parfym, tjärtvål, urin, kön, svett, pomada, snusk och matos. Somliga luktar människa i största allmänhet, en del luktar betryggande, andra hotfullt."
När man skriver om sin barndom kan man fråga sig: Hur luktade det hemma? Hur luktade det hos mormor och morfar? Lukter - både de goda, dofterna, och de onda, stankerna - är effektiva tidsmaskiner, de hjälper oss också att ta oss från det abstrakt resonerande till det konkreta, till känslorna.
Det är nämligen uttryckligen det konkreta livsberättelsen behöver ta fasta på. Det gäller att inte förakta anekdoten: hela mitt liv har jag älskat anekdoten. När jag läste Olof Lagercrantz självbiografi Min första krets blev jag visserligen berörd av porträttet av modern som djupt deprimerad ständigt satt och grät, först hemma och sedan på sinnessjukhus - det som den tiden kallades sinnessjukhus - men vad jag verkligen älskade var historien om hur hans far fick för sig att trösta denna olyckliga hustru genom att ge henne tio kronor att köpa sig en blomma för. När den historien väl är berättad behöver Lagercrantz inte säga att hans far var hygglig men fantasilös. Det har vi redan förstått: en man som försöker trösta en deprimerad hustru på det viset har ingenting förstått om vare sig depression eller meningen med att ge blommor.

Det är också värt att minnas repliker. När min mormor i tiden bjöd av någon chokladask var det självklart att man inte fick ta mer än en bit och mormor sa: "Litet smakar lika gott som mycket." Det trodde jag inte på då och jag är osäker om jag tror på det nu. Min morbror - som lika litet som vi barn fick ta mer än en bit - trodde inte heller på det för en gång sa han: "Kanske det, men inte lika länge." När min far var på resa och öppnade sin väska kunde kan i förebrående ton säga: "Kom mina svarta skor inte med?" Då begrep vem som helst att det inte var han som hade packat. Repliker är en nyckel till värderingar. När far var barn sa hans mor: "Din vilja finns i min förklädesficka." Så var det gudskelov ingen som sa till mig men när jag bara ville rita på ena sidan av ett papper eller slängde en matrest sa han: "Du har fattigdomsanlag, flicka". Han hade vuxit upp i ett fattigt Finland där ingenting slängdes, där varje snörstump förväntades kunna komma till användning förr eller senare. På vinden till mitt barndomshem fanns det ännu trettio år efter hans död små staplar av kökshanddukar från min farmors eller hennes mors tid: de hade alla fläckar som inte gick att få bort men de var ordentligt tvättade och strukna.

Just det förflutnas värderingar är något av det mest angelägna att gestalta. Åtminstone vi som i dag är över sextio år har upplevt långt större förändringar än vi i vardagslag är medvetna om. När jag började studera var det strängt förbjudet för kvinnor att visa sig i byxor på universitetet. När man hälsade på universitetets rektor - och det gjorde alla studenter sin första termin - förväntades kvinnliga studenter niga. Lärare och studenter titulerade varandra: professorn var "professorn", studenterna "herr", "fröken" eller "fru". Här som annars var det av största betydelse att skilja mellan fruar och fröknar.

Och så var det sexualmoralen. Om vi som upplevt den gamla sexualmoralen - eller dubbelmoralen - inte på något sätt försöker begripliggöra hur den fungerade kommer yngre generationer ingenting att förstå om vilka vi är, vad som format oss. Själva har vi troligtvis också glömt mer än vi tror. För några år sen hittade jag den dagbok jag skrev sommaren 1962 - sommaren då jag var sjutton år, sommaren då jag just blivit student. Jag hade skrivit om ett besök hos mina danska morföräldrar och om hur en jämnårig kusin hade kommit dit med sin pojkvän. Sida upp och sida ner hade jag uttryckt min indignation över att detta unga par som varken var gifta eller förlovade hade sovit i samma rum - och förmodligen i samma säng - under morföräldrarnas tak.
Det var helt klart detta med morföräldrarnas tak som fick mig att tycka att skammen gått på torra land.
En riktig liten dubbelmoralist var vad jag var.

Men när jag läste den här dagboksanteckningen på nytt kände jag inte igen den. Jag kom inte ihåg att jag skrivit den, det var inte bara det att jag inte längre tyckte som jag tyckte då, det var också det att jag inte längre kom ihåg att jag nånsin hade tyckt så. Det oroade mig - och det har fortsatt att oroa mig - att man kan ändra åsikt utan att över huvud taget vara medveten om det.
Ack, om man åtminstone visste att man låt oss säga den 20 september 1963 hade vaknat upp och tänkt: "Aha, nu förstår jag varför föräktenskapligt sex en gång för alla är helt i sin ordning - också under morföräldrars tak."
Också värderingar vi inte längre har måste tas på allvar, att vi gör det för enkelt för oss om vi bara gör oss lustiga över dem på samma sätt som vi gör oss lustiga över våra urmodiga, sedan länge avlagda kläder på gamla fotografier.
Liksom våra föräldrar lever våra avlagda värderingar vidare i oss i större utsträckning än vi kanske vill tro.

Men det gäller att komma vidare i livet, bort från barndomen, att se sig själv i ett större sammanhang än familjens. Vilka böcker gjorde intryck på mig, vilka filmer, vilken musik? Vilka världshändelser? Vilka människor inspirerade mig, blev mina rollförebilder?
Hur valde jag utbildning och yrke? I vilken utsträckning var det över huvud taget ett medvetet val snarare än en fråga om slump och omständigheter?
Frågan om förhållandet mellan å ena sidan det medvetna valet och å andra sidan slumpens och omständigheternas spel kan man ställa inför var och en av livets vändpunkter: nej, ingen av oss väljer sitt liv fullständigt suveränt men alla har vi ändå behov av att känna att det finns något vi valt, att livet inte bara är något som händer oss.
Och varför innehåller de flesta livsberättelser så litet om arbetslivet - det arbetsliv som i decennier sysselsatt de flesta av oss under största delen av vårt vakna liv? Jo, arbetarskildringarna finns ju men var finns berättelserna om att vara lärare eller bibliotekarie - eller tjänsteman på något departement?

Och den röda tråden då, den som det gäller att hitta när man har skrivit på ett tag och har ett antal sidor på hög?
Ibland hittar man den osökt i texterna, som ett återkommande tema, eller en fråga. Ibland kan man spåra den genom att utgå ifrån begreppet livssymboler. Vad är då en livssymbol? En livssymbol är en situation, ofta förknippad med en replik, som i allmänhet går tillbaka till ens barndom och som man i efterhand kommit att se som typisk för hur man själv är, hur ens liv har blivit. De finns i skönlitteraturen liksom i livet. I Carina Rydbergs roman Den högsta kasten är det ett skolminne: klassen leker Ryska Posten och klassens tuffaste pojke bleknar när det visar sig att den uppgift han fått är att kyssa Carina: "Vem som helst," säger han. "Vem som helst, men inte Carina." Hos Carina framkallar episoden övertygelsen att hon är oattraktiv: en övertygelse som hon sedan i fortsättningen om och igen tycker sig få bekräftelse på. Livssymbolen är den yttersta orsaken till att hon utvecklas till hämnare.
Min son kommer ihåg när han i treårsåldern av sin far och mig togs med till djurparken i Helsingfors och förevisades alla märkvärdiga djur, människoapor, björnar, nån giraff. Liten och försagd gick han omkring och tittade och när vi på hemvägen förväntansfullt frågade honom vad han tyckte mest om svarade han: "Sparvarna." Vi hade ju skrattat och när han själv berättade historien konstaterade han: "Sådär är det alltid. Mina medmänniskor visar mig saker och ting och jag lägger alltid märke till nånting annat än de hade tänkt sig. Antingen skrattar de eller så blir de förargade."
Nu senast var det en god vän som berättade om sin uppväxt som yngst av åtta syskon. "En dag när jag var fem år ställde jag mig upp inför dem alla, satte händerna i sidorna och sa: 'Nu vill jag äntligen ha ett eget tuggummi." Och hon tillade: "Där har du min livssymbol."

Livssymboler tål att reflektera över, att värdera. Carina Rydbergs är uppenbart destruktiv, min goda väns är konstruktiv. Jag tror också att min sons är konstruktiv: är det inte när allt kommer omkring mer givande att lägga märke till något annat än alla andra?
Det är kanske inte en slump att min son har blivit antropolog.
Och förresten: Märker man att man är missnöjd med sin livssymbol kan det ju tänkas att man ännu hinner göra något åt sitt liv?
Skrivarkurserna, då? Vari består deras värde? Lär man sig verkligen något där?
Jo, något lär man sig väl om skrivandet som teknik men viktigare är att man delar med sig, att man hjälper varandra att minnas. Den enas berättelse om sin första skoldag - eller om den första dagen på ett nytt jobb - väcker associationer hos andra: "Aj jo," säger man, "Nu kommer också jag ihåg hur det var."
På skrivarkurser lyssnar man nämligen till varandra och det är i sig ovärderligt. Världen behöver nämligen ingalunda bara berättare, den behöver också lyssnare. Ja, kanske den framför allt behöver lyssnare för är de som vill berätta inte i själva verket långt fler än de som vill lyssna?

Så berättar du bäst om ditt liv

Meningen med våra liv är berättelsen om våra liv, verkar allt fler tycka. Och allt fler skriver på sina livsberättelser. Men hur gör man? Uppsalaförfattaren Merete Mazzarella delar med sig av sina råd.