Lisa Irenius: Så är mobilmänniskan

Hör du till dem som alltid vill veta? Det gör jag. Jag vill ha så mycket information det bara går. Och ja, jag tror att det är bra med stor inblick i maktens processer. Öppenhet är alltid bra. Eller?

I en tankeväckande artikel i den europeiska nättidskriften Eurozine.com sår forskaren Ivan Krastev tvivel i frågan. Texten är ett utdrag hur hans nyutkomna bok In Mistrust We Trust och undertiteln ställer frågan om demokratin kan överleva när vi inte har tillit till våra ledare.

För samtidigt som vi får veta allt mer om våra politiker minskar förtroendet för dem, menar Krastev. Han utgår från en bild från den franska revolutionen, där medborgaren har ett gevär i ena handen och en röstsedel i den andra. Geväret var avsett att riktas mot nationens fiender, och röstsedeln mot klassamhället. I dag, skriver Krastev, har medborgaren en röstsedel i den ena handen och en smartphone i den andra. En mobil kan inte knäppa iväg gevärskulor, men väl fotografier och filmer som kan bli förödande för politiker. Och det är problematiskt.

Men vadå, tänker du kanske: Hade det varit bättre om det inte hade framkommit hur SD-politiker slängde sig med rasistiska ord och beväpnade sig med järnrör? Menar Krastev att det är dåligt att vi får veta sånt?

Nej, det menar han inte. Artikeln konstaterar flera uppenbara fördelar med spridningen av smartphones: de kan användas för att avslöja maktmissbruk och missförhållanden, sätta människor i kontakt med varandra och ge dem utökade möjligheter att uttrycka och sprida sina åsikter. (Utöver att lyssna på musik, spela spel och sånt, förstås.)

Men Krastev påminner om något viktigt: att det inte är så enkelt som att ”om folk bara visste” så skulle allt lösa sig. Amerikanska medborgare valde om George Bush fastän de fick veta att han hade förlett dem ifråga om Irakkriget. Italienska väljare röstade för Silvio Berlusconi trots att den ena pinsamheten efter den andra uppenbarades. ”I politik betyder ’att veta allt’ fortfarande att veta olika saker.”

Jag hörde till dem som trodde att när ”folk bara visste” hur Sverigedemokrater som Erik Almqvist och Kent Ekeroth betedde sig utanför offentlighetens ljus, så skulle stödet för deras parti falna. Jag hade fel. I dag, tre månader efter järnrörsskandalen, är SD tredje största parti i opinionsmätningarna. Alla fick veta, men alla såg olika saker.

Krastev påpekar att mobilkameror bara gör det enklare att kontrollera politiker – medan den tillit som krävs för att politiska institutioner ska fungera är en helt annan fråga. Möjligheten att registrera sina medmänniskor kan rentav fostra misstro snarare än tillit, i politiken såväl som i familjen. Smartphones har inte minst blivit ett vapen i skilsmässomål.

Han varnar för ett förhållningssätt till samhället där man ”filmar och går därifrån” snarare än stannar och engagerar sig. Det är värt att tänka på.

Ändå vill jag gärna tro att det är möjligt att både filma och engagera sig. Nog kan en medborgare ha en röstsedel i ena handen och en smartphone i den andra om man bara ser till att använda båda väl? 

Samma dag som jag läser Krastevs artikel kommer en rapport som meddelar att vid årets slut kommer antalet ”uppkopplade mobila enheter” på jorden vara fler än antalet människor (Cisco VNI forecast 2012-2017).

Om det var så väl att dessa mobiler också ersatte världens gevär vore det bara att jubla.