Jag tar mig an Tom Rachmans roman med dubbel iver. Inte bara för att den Londonfödda, globetrotter-journalisten har hyllats så världen över för denna debut, som kom på engelska i fjol och nu utkommer på svenska.
Nej, det är förstås också för att romanen handlar om en dagstidning. Den har ett anslag som är både kittlande och skrämmande för en person med mitt yrke, nämligen att dagstidningen är på fallrepet och dess journalister är ett släkte som tillhör det förflutna.
Här skildras De imperfekta, som titeln så tjusigt formulerar det.
Dagstidningens påstådda död är ingen nyhet för oss som jobbar i branschen. Vi har tagit del av larmrapporterna från USA, där ett otal dagstidningar har gått i graven på senare år, vi har fått känna av konkurrensen om såväl publik som annonsörer från allt fler tv-kanaler och gång på gång fått höra att framtiden finns på nätet.
Men någon roman om dagstidningens död har i alla fall inte jag läst tidigare.
Tidningen i romanen är en engelskspråkig och internationellt inriktad sådan, baserad i Rom, grundad av en amerikansk miljonär 1954. Tom Rachman berättar dess historia genom att fokusera på en läsare och tio medarbetare, från en utstött frilansare till chefredaktören. Det är elva i sig helt fantastiska berättelser. Om karriärambitioner och yrkesdesillusioner, javisst, men ännu mer om de förhoppningar och besvikelser som kantar själva livet. Kärleken, skilsmässorna, barnen, sorgen, ensamheten.
Jag tänker på vad författaren Douglas Coupland beskrev i en annan vacker samtidsroman full av livsvisdom, Life after God (1994): ”efter en tid lär man sig känna igen allt som kan gå fel i en människas liv, man lär sig alla mönster och frestelser, man känner igen det sätt på vilket människor använder andra människor”.
Och jag vågar påstå att Tom Rachman bättre än de allra flesta har lärt sig att känna igen de där mönstren. Hans roman är en imponerande uppvisning i hur mänskliga öden kan kondenseras, det är förfärande och skrattretande på samma gång.
Det enda jag stör mig på, om jag får vara småsint, är överanvändningen av verbet ”smätta” i en annars fin översättning. Enligt Svensk ordbok betyder är det att ”(få att) göra en hastig rörelse”. Men det tillhör knappast vardagsvokabulären, ändå smätts här såväl mobiltelefoner som hårtestar.
Men dagstidningen då? Ja, också där är det mycket som går snett. Upplagan sjunker, människor blir uppsagda, korrekturfelen grasserar, chefredaktörskapet går i arv till en odugling och man missar helt övergången till nätet. ”Internet i journalistiken är som biltutor i musiken”, fastslår korrekturchef Herman Cohen. Någon hemsida blir det aldrig. Så småningom lider Tidningen tidningsdöden.
Dess mest trogna läsare tar sig in på den stängda redaktionen: ”Det här rummet rymde en gång hela världen. I dag fanns här bara skräp.”
Som dagstidningsjournalist är det frestande att läsa det där sista bildligt: att när den seriösa, pålitliga dagstidningen läggs ner så återstår bara skräp och snuttifierat strunt i det offentliga rummet.
Men jag tror en sådan läsning vore överdriven. Det här är inte en allmängiltig berättelse om tidningars utveckling. Snarare en allmängiltig berättelse om mänskliga tillkortakommanden, motiv och drivkrafter, förlagd till en specifik, engelskpråkig tidning i Rom.
En nyckelscen är när en redaktionschef ställer frågan: ”Varför finns den här tidningen?” Ingen gör någon ansats att svara och själv vet han inte. Då anar man början på slutet.
Men så länge vi försöker finna svar på den där frågan om varför vi gör det vi gör så lär det finnas hopp. För människan – och rentav även för dagstidningen.