Ett rytmspel som vågar gå utanför gränserna för vad genren vanligtvis innehåller. Som blandar äventyr och pussellösning med både klassisk och trallvänlig musik. Som berättar en mysigt vansinnig berättelse. Och som dessutom utnyttjar funktioner och teknik hos Nintendos 3DS-konsol till fullo. Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure är ett spel utöver det vanliga.
Någon gång per år händer det, absolut inte mer. Ögonblicken då du som hågad spelare pausar spelet du har i din hand, tar ett djupt andetag och inser att du blivit riktigt positivt överraskad. Ett spel som kommer som från ingenstans och greppar tag om hjärtat, gör det oväntade och visar prov på det där så många spel saknar – personlighet. Rhythm Thief är just ett sådant spel.
Spelet handlar om den unge pojken Raphael, som nattetid byter sin väna framtoning mot det den fräcke gentlemannatjuven Phantom R utstrålar. Phantom R ringer polisen för att varna om sina egna konststölder – enbart för att få mer av en utmaning. Han rånar Louvren och Paris-operan på konstskatter, dansar över takåsarna och återlämnar sedan sitt byte några dagar senare. Phantom R, Raphael och hans vänner Fondue och Marie är ju alla goda innerst inne. Men så en natt stöter de på en historisk storhet som verkar blivit återupplivad. Kejsar Napoleons återkomst är början på en invecklad, och nästan mer än lovligt knasig historia.
Det är omöjligt att inte jämföra Rhythm Thief med gåtknäckarorgien Professor Layton. I grund och botten är det ett peka och klicka-äventyr där många av spelets karaktärer är källan till långa, skojfriska dialoger. Fast här har Laytons tändsticksproblem bytts mot utmaningar av den mer musikaliska sorten. Den Laytonska miljön och till viss del andan ligger tung, men allra tydligast är släktbanden till spel som det otroligt japanska Elite Beat Agent.
Eller kanske ännu hellre Space Channel 5 och Samba de Amigo (dem hade ju Sega också ett par fingrar med i utvecklingen av). Spelets mer actionbetonade inslag styrs nämligen helt av rytmiskt knapptryckande, viftande och petande med pekpennan. Det gäller att undvika slag från elaka Napoleon-soldater genom att luta konsolen åt olika håll (och i takt med musiken), att hoppa över höghustak och svinga sig i flaggstänger.
Stundtals känns det som den perfekta blandningen mellan Rhythm Paradise och Professor Layton – och det är en mix som i min bok smäller högre än det mesta.
Precis som för några veckor sedan, när Malmöbaserade Simogo lanserade Beat Sneak Bandit, har en stilfull liten gentlemannatjuv lyckats stjäla en stor del av mitt kalla kritikerhjärta.
Tyvärr kommer insikten om att väldigt, väldigt få faktiskt kommer få chansen att testa Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure också att krossa just den där delen.