Rytmen styr över berättelsen

Hon trodde hon skrev på en roman. Äntligen, efter fyra diktsamlingar, eller "diktromaner" som hon själv väljer att kalla dem. Men när hon var klar med texten, upptäckte Åsa Ericsdotter att den såg ut som dikt, lät som dikt.
- Rytmen, melodin, tonen och känslan är det viktigaste för mig. Därför blir det dikt av allt jag gör. Om en text inte är rytmisk, stryker jag bort den. Då försvinner ofta en massa information. Och så blir det mer uppbrutet, ingen sammanhållen berättelse, säger hon.

Hon suckar lite, vrider på glaset med mineralvatten. Säger att hon faktiskt hade velat skriva en roman den här gången.
- Man vill utvecklas, göra saker man inte har gjort förut. Och en roman har jag ännu inte skrivit. Men det kanske kommer. Eller så får jag acceptera att det är dikt jag skriver.
Vi sitter på Ofvandahls hovkonditori, nedsjunkna i röda sammetssoffor. Åsa Ericsdotter är på tillfälligt besök i Uppsala, uppväxtstaden som hon efter fyra år i Frankrike fortfarande kallar hemma. Här har hon sin mamma, och här har hon Universitetet - i lägenheten på tio kvadratmeter i Maraiskvarteren i Paris studerar hon religionsvetenskap på distans. Och skriver.
- Jag jobbar väldigt individualistiskt när jag skriver. Vill vara i fred, ingen ska lägga sig i hur jag gör. Därför låter jag ingen läsa texterna förrän boken finns i tryck, säger hon.
Nej, hon vill bestämma själv över sitt språk. Och när hon skriver är hon säker, trygg med sin röst, "om det är en enda sak jag kan, så är det att skriva" och tanken på att någon skulle pilla med rödpennan i hennes texter är otänkbar.
- Det var det bästa med att sluta skolan - att man slapp ha någon som satte streck. Man får ju faktiskt göra precis som man vill när man skriver dikt. Den moderna litteraturen, och särskilt dikten, är fullständigt fri, man behöver inte foga sig till några regler, säger hon.

Också det liv hon lever är fritt, så tillvida att hon kan bo var som helst, plugga var som helst, skriva var som helst. Bara hon har datorn med sig. Och hon tycker om att vara på väg, på flykt undan tristessen som infinner sig på en plats efter ett tag. Hon säger att det bästa hon vet är att bo på hotellrum. Det där tillfälliga, ändliga. Omväxlingen.
- Resandet, bytet av platser, präglar också mina texter. I dem finns ingen geografi, ingen karta, jag hoppar mellan scener, stannar inte i ett enda rum utan byter hela tiden perspektiv, säger hon.
Att det är skriva hon vill göra i livet, "tills jag dör", är självklart. Hon nickar. Jo jo - övriga livet må vara osäkert och ombytligt, men skrivandet är beständigt.

Rytmen styr över berättelsen

I författaren Åsa Ericsdotters skrivande är rytmen och melodin överordnad intrigen. Rytmen är grunden, rytmen styr. Nyligen gav hon ut sin femte bok, diktromanen Förbindelse.