Ryssland måste göra upp med sina bödlar

KRÖNIKA. Att vända floder var regimens triumf över den maktlösa naturen. Ofta ledde det inte till framsteg utan till katastrof. Tragedin är att man aldrig bearbetat katastroferna, skriver Ulrika Knutson.

Ulrika Knutson

Ulrika Knutson

Foto: Pelle Johansson

Kultur och Nöje2013-09-22 09:39
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En kväll i mitten på nittiotalet var jag i Sankt Petersburg, och besökte min väninna Olga. Vi gick över Marinskijtorget i hällregn. De bleka gatlyktorna flackade i regnbyarna, och allt var Dostojevskijmysigt, men Olga var arg som ett bi. Universitetet där hon jobbade hade helt ställt in betalningarna. Icke en kopek i månadslön skulle det bli förrän staten fått ordning på finanserna:

– Vad det här landet behöver är en revolution, sa Olga!

Jag skrattade, för det lät så roligt.

Olga hade varit en riktig pionjärflicka när hon var liten, i flätor och röd halsduk. Men Marx och Lenin hade hon tappat tron på för längesedan. Hon var ett av Brezjnevs barn, uppfostrad att klara av en sorts värld, och nu utkastad i en helt annan.

Hon hade hoppats på en bättre framtid under Gorbatjovs glasnost och perestrojka, men redan nu stod det klart att den friheten skulle bli villkorad, orättvist fördelad. Det var svårt att samla de gamla kompisarna på födelsedagarna. Varför? Några ägnade sig åt bizniz och hade blivit stenrika, medan andra kämpade för att inte hamna i rännstenen.

För de två grupperna var det pinsamt att träffas och låtsas som om ingenting hade hänt. Historien dödade mångas vänskap.

Jag tänker på detta när jag läser Svetlana Aleksijevitjs fantastiska bok Tiden second hand - slutet för den röda människan. Här finns många öden som rimmar med Olgas erfarenheter.

”En hårdhänt epok har vänt mitt liv som en flod”, skriver poeten Anna Achmatova i sin berömda dikt, ”Poem utan hjälte”. Där skildrar hon Stalintidens terror, de köande kvinnorna utanför fängelserna, ovissheten, förnedringen, löss, tortyr och dödsdomar. Att vända floder var regimens och vetenskapsmännens triumf över den maktlösa naturen. Ofta ledde det inte till framsteg, utan till bakslag och miljömässig katastrof.

Tragedin är att man aldrig bearbetat katastroferna, varken de tekniska eller de mänskliga.

Hos Svetlana Aleksijevitj får vi möta fabrikschefen som blev angiven av sin arbetskamrat, och sänd till Gulag. Efter tio år kom han tillbaka från helvetet, med en förtvinad arm och döv på ena örat. Han satte sig vid skrivbordet och började jobba, mittemot sin angivare! Båda visste att båda visste. Ingen sa något. På julfesten drack de vodka ihop. ”Tänk dig”, säger Aleksijevitjs informant, ”tänk dig att en före detta fånge från Auschwitz skulle festa med sin gamle lägervakt! Det är otänkbart. Men ingen har gjort upp med bödlarna hos oss. Vi har varken haft några Nürnbergrättegångar eller försoningsprocesser”.

Nej, bara en ny hårdhänt epok som vänder människornas liv som en flod.