– Att måla och göra installationer till den här utställningen har tagit oerhört på mina krafter. Det finns en närvaro här i ateljén, av min mormor, av andra. Och arbetet är påfrestande på ett sätt jag inte har upplevt förut.
Maya Rygaard ser sig om i ateljén i Fyrislund i Uppsala. Lokalen är stor, hennes installationer och måleriet tar plats. I en del av lokalen snickrar hennes assistent Micke Wappell ett podium. Nyss har han spänt upp dukar till målningar 1,5x2 meter och konstruerat en bur av metalltråd.
– Intressant jobb. Ingen dag är den andra lik. Det är alltid något annorlunda, säger han om sina skiftande arbetsuppgifter.
En del utrymme tas upp av de installationer som hör till den nya utställningen. Barnkläder doppade i betong, små barnskor i en taggtrådssargad björkdunge, gamla resväskor klädda i krigsårens tidningspapper... Men allra mest plats tar själva måleriet. Dels det som pågår, torkande målningar på stafflier, dels de färdiga målningarna som står lutade mot väggarna och varandra.
Det är ett i positiv bemärkelse ”skitigt” måleri. Mycket svärta, men också en del ljus. Till största delen abstrakt.
Förutom björkstammarna, de vitskimrande, som tränger sig fram ur vilket mörker som helst.
– Björkar, det är Finland. Doften av björk – är min doft av Finland, säger Maya Rygaard, som föddes i Vasa 1957, men kom till Sverige med sina föräldrar 1961.
– Fast jag tillbringade mycket tid hos mormor i Finland. Mina föräldrar var tonåringar när de fick mig. De kommunicerade aldrig med mig, talade till mig i stället för med mig. Det är orsaken till att jag blev visualist. Men mormor, hon talade med mig om existentiella frågor.
Visualist?
– Ja, det är mitt yrke, absolut. Existentiell visualist, säger hon och sveper med handen, som ett penseldrag genom ateljén.
Bilder – i Maya Rygaards fall huvudsakligen stora oljemålningar – får vara språk i stället för orden som saknades i föräldrarnas icke-existerande berättelser om barndom och minnen.
”Sag’ mir wo die Blumen sind” sjöng Marlene Dietrich, så heter också Maya Rygaards utställning i Edsviks konsthall. Samma sångtitel finns också som undertitel på flera andra språk: Inga blommor finns det mer, Where have all the flowers gone, Minne kukat kadonneet ...
Varför den tyska varianten som huvudrubrik?
– För att det var Tyskland som startade kriget! Under hela min uppväxt har andra världskriget och vinterkriget funnits som ett skuggspel i familjen. Först nu har jag börjat förstå vad det handlar om. Mormor som tvingades gifta sig för att bli försörjd, som fick åtta barn, där min mor fick vara en sköld mellan mormor och morfar. Jag har förstått att mamma alltid var rädd: för det pågående kriget, föräldrarna, allt.
– Och mina föräldrar skaffade mig för att ingen skulle kunna skilja dem åt. Pappa var finlandssvensk och mamma finsk ...
I samband med utställningen släpps en bok av Christoffer Catilan med titeln Hororna vid Hornälven. Den handlar om krigets trauma och om några människor som växte upp under kriget eller i dess skugga.
– Horor betyder inte prostituerade, det var vad man sa när kvinnor tog för mycket plats. Och om kvinnorna som männen var otrogna med. Boken handlar om mig, sådant jag upplevde via min mor och mormor. Den förklarar varför jag är konstnär, säger Maya Rygaard.
Arbetet med utställningen har pågått i tre år. Bland annat har Maya Rygaard intervjuat sina föräldrar och besökt Krigsbarnsföreningen i Helsingfors.
– Jag ville höra deras historia, barnen som skickades till Sverige. Och de berättade om sina trauman, hur de skadades. Men min mamma, som var kvar i Finland, skadades också av omständigheterna under kriget.
Krigets påverkan på människorna och det ännu trasiga Finland är utställningens teman liksom, kan man säga, Maya Rygaards konstnärskap i sig självt.
– Det jag har gjort är personligt men inte privat. Finska och finlandssvenska barnflyktingar – som nu är sjuttio plus – kommer kanske till utställningen för att hitta sig själva. Men det kan de inte. De äger inte traumat. Det är större än så, än det privata. Det går genom generationer. Och det händer nu, när barnflyktingar kommer till Sverige från krig i hela världen.
I Edsviks Konsthall Öst får Maya Rygaards utställning uppta både bottenplanet och övervåningen.
– Jag skulle kunna använda dubbelt så mycket utrymme för det här temat ...