Ryan Adams sänker nivån

Ryan Adams släpper två nya album på en gång. Också det är lite märkligt, särskilt om man betänker att låtkvaliteten inte alls är så hög som på exempelvis Heartbreaker. I stället är Rock n roll en platta där Ryan leker hårding-med-elgitarr på olika sätt. I 1974 klämmer han ur sig texten som en 80-talsrockare i för tajta brallor (riktigt underhållande) och i Shallow gör han boogierock som Oasis på tomgång. Det växlar mellan stentrist och bagatellartat kul. Bara i Anybody wanna take me home skymtar den americanarock som gjort honom stor och den är mycket riktigt en av höjdpunkterna.Love is hell pt 1 är det lugna albumet där Ryan sjunger om kärlekens kval till akustisk gitarr. Men också här blir man besviken, det är långt till en ballad som Oh my sweet Carolina. Vackrast är kanske till och med den sköra coverversionen av Oasis Wonderwall. Tillsammans visar Rock n roll och Love is hell främst två saker: 1. Ryan Adams är en plågsamt produktiv kille. 2. Ryan Adams kan spela rock av olika sorter, men det är som country/americana-sångare han är riktigt bra. Och då får man vända sig till andra album.