Ruskigt nästan på riktigt

Små byidyller ska man passa sig för, gränsen mellan social kontroll och rena övergrepp kan visa sig vara lättöverträdd. Det blir snart alla inblandade i denna historia varse. Johannes, spelad av Lasse Rimner, har återvänt till sin gamla hemby tillsammans med hustru och barn. Han låter en flykting från kriget på Balkan, gestaltad av Bojan Navojec, hjälpa till med att restaurera fädernegården. Johannes försupne bror, spelad av Jens Andersen, kör på en av byns innevånare och fattar ett beslut som sätter i gång en katastrofal händelsekedja. Känslor bestående av lika delar främlingsfientlighet, leda och frustration exploderar mitt i en gemytlig öltältsfest.

Alla trendiga filmvampyrer må ursäkta, jag vet inget otäckare än en uppretad, påtänd och lätt korkad mobb som fått för sig att något ska omedelbart åtgärdas och gärna med blodigt resultat. Våldet eskalerar och den ena allt makabrare scenen avlöser den andra. Urladdningen når rent Tarantinoliknande höjder och det blir aningen för mycket. Filmen förlorar i seriositet mitt i själva kulmen.
Ole Bornedal fick ett genombrott 1994 med thrillern Nattvakten, som han sedan fick regissera även den amerikanska versionen av. Denna hans nya film har jämförts med en Peckinpah-klassiker från 1971, Straw Dogs, där Dustin Hoffman spelar storstadsbon som väcker ett gäng lantisars vrede. Men här är speglingarna av vår tids internationella konflikter och parallellerna med inbördeskrig på exempelvis Balkan tydligare. Ondskan tycks vara lättantändlig i idyller, åtminstone i den här typen av vardagsbeigetonad skräck.

Ruskigt nästan på riktigt

Ondskan tycks vara lättantändlig i den danska idyllen i skräckisen Fräls oss ifrån ondo. Men i själva kulmen förlorar filmen seriositet, skriver Susanne Sigroth-Lambe.