Runge prisad på filmfestival
Årets Filmfestival i Göteborg har tyngdpunkten på själva filmerna snarare än på gästerna årets gästlista är osedvanligt blek. Men ett mer än sex timmar långt filmepos om italiensk efterkrigshistoria berättad genom en vanlig familjs öden imponerar.
Flera utländska regissörer som Sofia Coppola och Jane Campion (deltar med filmerna Lost in translation, respektive In the cut) har tackat nej till att komma till årets festival i Göteborg, liksom Wim Wenders, som hoppade av i sista minuten på grund av sviterna efter en operation. Det verkar som att de mer namnkunniga utländska filmarbetarna satsar på Berlin filmfestival, som tar vid dagarna efter det att Göteborg filmfestival slutat. Rent kommersiellt har kanske Berlinfestivalen mer tyngd. Men därmed inte sagt att Göteborgsfestivalen lever i marginalen. Här finns mycket att se, fundera över och njuta av och visningarna är välbesökta av både branschfolk och vanliga göteborgare i alla åldrar.
Över sex timmar lång
Ett svåröverträffat festivalarrangemang är heldagsvisningen av den italienska The best of youth som gått i helgen. Drygt sex timmar tar det för regissören Marco Tullio Giordana att berätta en släktsaga från efterkrigsårens Italien, från sextiotalet fram till våra dagar. I mitten är det en timslång paus för mat som ingår i biljettpriset.
Det är en mäktig, bildskön och fascinerande film som biobesökaren liksom sugs in i. De människor som skildras är så pass verkliga att man bryr sig om hur det ska gå för dem genom studentårens 68-rörelse, genom tider av strejker, översvämningar, förändringar inom mentalvård och rättsväsende och fram till grånande medelålder. I berättelsens centrum står två bröder. Den ena väljer att bli polis, den andra blir psykiater.
Brokig samtidshistoria
De sex och en halv visningstimmarna går förvånansvärt fort, men då de är över känns det ändå bara som om filmen skummat på ytan av Italiens brokiga samtidshistoria och som att brödernas historia har aningen sentimental slagsida. Detta trots att filmen är gjord i en italiensk filmtradition, tidigare representerad av regissörer som Bertolucci, Rossellini och Visconti.
Ursprungligen är The best of youth gjord som tv-serie för RAI, men den har visats på detta sätt på ett par andra filmfestivaler. I Cannes prisbelönades den. Ingen svensk distribution finns ännu, men kanske den dyker upp i någon tv-kanal så småningom.
Många debutanter
Svenska debutanter finns det gott om på årets festival och många filmer som ska gå upp på biograferna ganska snart har urpremiär här. Det gäller exempelvis Teresa Fabiks Hip hip hora, som ju har Uppsalapremiär på fredag. Filmen har en äkta ton och en täthet som är ovanlig i debutantsammanhang. Ämnet är högaktuellt. Mer om den kommer i recensionen.
Annars tas en stor del av programmet upp av dokumentärer, mer än en tredjedel av filmerna är från den genren. Exempelvis visas musikdokumentärer om blues av regissörer som Martin Scorcese, Clint Eastwood och Wim Wenders. En av festivalens yngsta filmmakare, iranska Hana Makhmalbaf, var bara fjorton år när hon gjorde dokumentären Joy of madness. Den handlar om kringarbetet till hennes storasyster Samiras inspelning av långfilmen Fem på eftermiddagen, som också visas på festivalen.
Sport eller drama?
Ett av Cinemixseminarierna på söndagen behandlade förhållandet mellan dokumentärfilm och SVT satt i relation till honnörsordet Public service. I panelen fanns företrädare för Fria filmares förbund, SVT och SFI (Svenska filminstitutet). Den alldeles nyblivna chefen för SVT kultur, Oznan Sunar, hoppades på SVT:s nya budget som ska läggas för 2005 och att inte sporten ska ta lika mycket som det gjort senaste året, till förfång för andra genrer som drama och dokumentärer.
Han lade också fram en idé om att lägga pengar man får loss i SVT:s pågående omstruktureringar i en fond för dokumentärfilm.
För få dokumentärer i SVT
Dokumentärfilmkonsulenten Hjalmar Palmgren oroar sig över att SVT tycks ha allt mindre pengar för dokumentärfilm.
— SVT fungerar dessutom allt sämre som distributör. Pressen ökar på SFI. Är det inte dags att fråga sig vilken kultur som ska föras ut till publiken av SVT?
Hans chef, Åse Kleveland, satt i publiken. Hon välkomnar ett närmande mellan SVT och SFI när det gäller filmfinansiering.
— Den stora underfinansieringen av svensk film i dag drabbar mest de minst kommersiella filmarna. Vi har inget filmavtal just nu. Kanske vi skulle kunna få de kommersiella tv-kanalerna att bidra till filmproduktionen och någon form av punktskatt på videouthyrningen? Nu bidrar biografer och SVT något till filmproduktion, sade hon bland annat.
Den unga filmaren Mia Engberg satt också i panelen.
— När jag gick min filmutbildning på DI trodde jag att utbildningen skulle leda till en anställning på SVT:s dokumentärfilmsredaktion. Det var en chock att få komma dit på studiebesök och få veta att den senast anställde där hade börjat 1968, berättade hon.
Faktum är att de största finansiärerna av svensk dokumentärfilm är filmarna själva som går in med egna pengar i sina produktioner. Debatten avrundades med att en representant från Fria Filmare krävde en direktsänd debatt i tv rörande dokumentärfilmens finansiering och distribution.
Guldbaggens fyrtioårsdag
Firandet av Guldbaggens fyrtioårsdag startar redan vid lunchdags i dag, måndag, i festivaltältet på Järntorget. Detta med en sammanfattning av det svenska filmåret 2003 med bland andra Bibi Andersson och Mikael Timm, författare till boken Dröm och förbannad verklighet — spelet om svensk film under fyrtio år.Senare på kvällen blir det två prisutdelningar med folk i filmbranschen. Dels Guldbaggegalan på Göteborgsoperan, dels Plexidrakenutdelningen till filmkringarbetare i Festivaltältet. Där visas också direkt från Guldbaggegalan på tältduken varvat med inslag från backstageområdet.
Festivalen har avslutningsfest och prisutdelning på Storan nästa lördag. Men det går att se festivalfilmer ända till och med måndag 2 februari då bland annat sex av tolv Oscarsnominerade filmer visas.
Så jobbar vi med nyheter