Liksom hela den melodiska hårdrocksscenen har U.D.O, som spelar på Svandammshallarna 8 oktober, fått ett uppsving på senare år. Och frontmannen är långt från trött på turnélivet.
– Jag tycker om att resa och jag tycker om att stå på scenen så för mig är det inga problem att turnera. Det är många som har frågat mig om jag inte börjar planera för att gå i pension snart eftersom jag är 61 år, men jag är fortfarande passionerad, och så länge det är kul är det ju bara att köra på, säger Udo Dirkschneider.
Det finns heller inte mycket annat som talar för någon snar pensionering. U.D.O. går bättre än på länge. Bokningarna rullar in och senaste albumet Steelhammer, som släpptes tidigare i år, har blivit väl mottaget. Det är ett album som innehåller allt som bandet gjort till sitt signum. Melodier, tunga riff och Udo Dirkschneiders riviga röst, som låtit ungefär likadant genom alla år.
– Det är ren tur gissar jag. Många sångare får problem med rösten när de blir äldre, men jag har inte gjort något speciellt. Jag bara går ut och sjunger. För nio år sedan slutade jag röka och då var jag lite rädd för att rösten skulle förändras, men det gjorde den inte som tur var.
Udo Dirkschneider började göra musik när han var 16 år. Först spelade han keyboard, men gick sedan över till att sjunga. När han var tjugo startade han bandet Accept tillsammans med vännerna Wolf Hoffmann och Peter Baltes i Solingen i Tyskland. Under 70- och 80-talet blev Accept ett av världens största metalband. På grund av meningsskiljaktigheter om hur musiken skulle låta gick sångaren och de andra medlemmarna skilda vägar och Udo Dirkschneider startade sitt eget band U.D.O, som han med undantag för en återförening av Accept 1992–1996 sjungit i sedan dess.
– En sak som många missat är dock att Accept inte splittrades utan att jag fick sparken. Det var rätt märkligt eftersom det var ett band som jag startade. Jag blev även bestulen på rätten till namnet Accept, men U.D.O. har ju gått bra så jag klagar inte.
Någon återförening är inte att tänka på gissar jag?
– Definitivt inte.
Båda gångerna de gick skilda vägar handlade det om samma sak. De andra i bandet ville byta inriktning – i slutet av 80-talet till ett mer kommersiellt sound och på 90-talet till mer grungeinfluerad musik. Båda gångerna satte sig Udo Dirkschneider på tvären.
– Särkilt på 90-talet var det många band som försökte förändra sig och låta som Nirvana, men det blev sällan bra. Vi gör den musik vi är bra på att göra och försöker inte följa trender. Det handlar om att vara sann mot sig själv och göra det man gillar, annars blir det inte bra, säger han.
När U.D.O. släpper en ny skiva vet publiken vad den får och samma sak gäller live, även om sångaren lovar att bjuda på några överraskningar på konserten på Svandammshallarna.
– Vi kommer att spela en del nya låtar från senaste albumet och förstås en rad klassiker, både från de tidiga U.D.O-skivorna och Accept. Men på den här turnén kommer vi även att göra några gamla låtar som vi aldrig spelat live tidigare. Vilka det är blir en överraskning.
Är det fortfarande kul att spela de gamla låtarna eller kör ni dem för att det är vad publiken vill ha?
– Om det inte var roligt så skulle jag inte spela dem. Det är kul både för att vi själva gillar dem och att publiken går i gång på dem och båda sakerna hör ju ihop.