José Saramago var en röst mot tystnaden. Trots att nästan allt som den vänlige mannen med de stora glasögonen skrev var fullkomligt säreget är det få som har lyckats förklara vad det var som gjorde Saramago så speciell. För den som var med när han och Pilar del Río kom till Stockholm för att ta emot 1998 års nobelpris i litteratur, skulle det inte råda något som helst tvivel om den saken.
Främmande inför den överspända meet-and-greet-kulturen där det överspända pladdret överröstade all intelligent konversation, satt de vid bordsändan och begrundade spektaklet med något som liknade medlidande. Man ville diskutera med honom, imponera på honom med djupsinnigheter. Man ville diskutera Berättelsen om Lissabons belägring och hur få författare som lyckats förvandla historien till fiktion utan att historien blev fiktiv. Saramago log blygt, tackade för komplimangerna och försökte förgäves byta samtalsämne. Man ville tala om uppståndelsen efter O Evangelho Segungo Jesus Cristo, Saramago ryckte på axlarna och sade att så kan det gå. Någon påminde honom om att Washington Posts Harold Bloom hade skrivit att det här lika mycket var ett pris till Borges, Kafka och Beckett. Saramago svarade att han inte hade tänkt på saken, eftersom han bara var författare, inte en expert på litteratur.
När han själv tilläts välja samtalsämne pratade han mycket hellre om problemen med hunden Pepe, om sin fascination över människor med gröna fingrar och om fördelarna med de allra tidigaste ordbehandlingsprogrammen.
Senare på kvällen, på Grand Hôtel, upptäckte Saramago att han var en älskad portugis. Kulturministeriet, Investimetos, Comércio, e Turismo de Portugal och Instituto Portugués do Livro e das Bibliotecas – de som nyss vänt honom ryggen, bannlyst hans romaner och tvingat honom i landsflykt – hade låtit Lissabons finaste restaurang flyga in en buffé till den fattiga bondsonens ära. Man frågade honom om inte detta var en fantastisk upprättelse, andra undrade om han innerst inne svor över det skamlösa hyckleriet.
Men Saramago hade viktigare saker att tänka på. Medan alla ville diskutera hans äldre romaner, satt han och funderade på den roman han höll på att skriva. I den skulle han avslöja vad han innerst inne tyckte.
När Saramago gick bort häromdagen förlorade världen en av de mest ärliga författare vi någonsin haft. Bakom den timida, nästan skygga ytan doldes en kämpe av betydande mått. Det fanns inget spelat, falskt eller narcissistiskt över honom. Det genomsyrade varenda rad han skrev.