Rösten är den mest tillförlitliga personlighetsbeskrivningen, lär den brittiske författaren och politikern Benjamin Disraeli ha sagt. I så fall finns det kanske inte heller någon bättre beskrivning av ett samhälle än hur dess invånare använder sina röster.
Så lyssna! Det gör nu många särskilt uppmärksamt i USA, sedan premiären för filmen In a World… Den handlar om en kvinna som vill arbeta som voice-over-röst. Hon vågar sig på att utmana de män vars bottendjupa stämmor skänker tyngd och dramatik åt filmtrailers. Ni vet hur det kan låta: ”In a world… with no limits… a dark force came to power…” Men det visar sig naturligtvis inte vara lätt för en kvinnlig stämma att bryta sig in på ett område där darrande mörka mansröster är legio.
Den större fråga som har väckts av filmen är i vilken utsträckning kvinnliga röster kan göra sig hörda överlag – liksom hur kvinnor väljer att använda sina stämmor.
Enligt Lake Bell, som spelar huvudrollen och dessutom har både regisserat och skrivit filmen, har USA:s kvinnor börjat prata med allt pipigare röster.
När Godmorgon, världen! i P1 berättade om detta i söndags menade Olle Josephson, professor i nordiska språk, att trenden möjligen kan skönjas även i Sverige (1/9). Röstlägen varierar över tid och rum och är kulturellt betingade, påpekade han. 1950-talets hemmafruar använde en hög grundton, men när kvinnorna kom ut i arbetslivet på 1970-talet blev deras röster allt mörkare.
Så vad innebär det om kvinnor har börjat tala ljusare igen? Enligt dramatikern Susanne Osten och komikern Åsa Gustafsson, som också intervjuades i radioinslaget, är det inget bakslag för jämställdheten. Tvärtom. Nu är variationen i uttryck större. Kvinnor pratar med den röst de vill och kan medvetet välja ljusare toner för att höras bättre i vissa sammanhang.
Men jag undrar om utbredningen av ”den sexiga bebisrösten” som Lake Bell beskriver – en överdrivet ljus stämma som ska låta bimbosexig – kan betraktas som en feministisk strategi. Att låta barnslig och oförstående brukar ju inte medföra ökat inflytande.
Ändå verkar bebisrösten bre ut sig även i Sverige. Fast en osexig variant. Och i skriven form. Det är ”finis” och ”sötis” och ”bästaste vännen”. Det är kommentarstrådar på Facebook som fylls av gullifierade superlativer: ”åååå du e bästaste snyggisen” ”du oxå”.
Exakt hur vanligt det här språkbruket är vågar jag inte uttala mig om. I mitt eget flöde finns ärligt talat fler män som ironiserar över det än kvinnor som faktiskt använder det.
Det finns dock ganska exakta siffror för hur många som dagligen läser den här typen av meningar: ”Jag bara älskar den här looken, de är helt perfekt!” och ”shoppingen är grym den med /…/ så himla fint och mysigt (googla!)” och ”Alltså jag tror att jag är kär! Kolla in dessa skor /…/ Kan vara de snyggaste skorna jag någonsin har sett. Jag måste ha dom. NU.”
Det är färska exempel från tre av Sveriges största privata bloggar. Enligt statistik från Bloggportalen.se lockar bara dessa tre över en och en halv miljon besökare. Varje vecka. Aldrig förr har så stora medier haft ett sådant tilltal.
Man kan glädjas åt att tonläget är så positivt och att de som skriver är så nöjda med sina liv, vänner, erfarenheter och prylar. Det är heller inte riktigt så könsstereotypt som man kan tro: ett av exemplen ovan kommer från en manlig bloggare. Eller så kan man förfasa sig över att de stora bloggarna är så ensidigt inriktade på yta: utseende, kläder, skor, smink.
Ingen kan dock hävda att det är oviktigt hur samtal förs i offentligheten: vem som säger något om vad, på vilket sätt och med vilka ord.
Även på kultursidorna faller vi alltför ofta in i förutsägbara mönster: vissa skribenter förväntas skriva om vissa saker, på ett visst sätt.
Samma dag som Godmorgon, världen! rapporterade om kvinnors röster skrev Expressens litteraturredaktör Jens Liljestrand att det var dags att göra upp med en litteraturkritik som ”bekräftar en genusstyrd kultursyn”:
”Som litteraturredaktör på Expressen är jag förstås en del av detta. När jag dagligen står med en trave nya böcker på mitt bord som snabbt ska skickas ut, sorterar jag dem per automatik efter olika ’typer’, utan att reflektera över att ’typ’ ofta är synonymt med kön. Manlig deckarförfattare? Man. Kvinnlig poet? Kvinna. Romandebut av ung kille? Man. Självbiografi av äldre dam? Kvinna.”
Under september utlovar Expressen kultur att bryta mönstren. Det är ett bra initiativ och här på UNT kommer vi att inspireras av detta när vi fördelar höstens böcker.
Precis som vanliga samtal blir kulturdebatten mer intressant om den förs i varierande tonlägen.