Roslagsbygd i krigets skugga
Yngve Andersson, vice ordförande i Singö hembygdsförening, har fördjupat sig i hur Sveriges senaste krig drabbade Roslagsbygden. I domkapitlets arkiv hittade han en bortglömd hjälte.
Den otålige tsaren ville i mars 1809 ha ett snabbt avgörande. Planen gick ut på att ryska trupper skulle gå in i egentliga Sverige på tre ställen. En styrka längst upp i norr skulle passera Torneå. En annan från Vasa skulle gå över isen mot Umeå. Huvudanfallet, med 20 000 man, skulle ske över Åland, sedan över isen mot Roslagskusten och därefter mot Stockholm. Den 13 mars avsattes Gustav IV Adolf genom en statskupp.
Georg Carl von Döbeln var befälhavare för de svenska brigaderna på Åland, drygt 7000 man inräknat dåligt utbildat lantvärns- och landstormsmanskap. Hans strategi var att föra trupperna över till Sverige. Genom skicklig list vid förhandlingar fördröjdes den ryska framryckningen. Marschen över Ålands hav den 17-18 mars blev mycket krävande för alla som lyckades ta sig fram till Eckerö. Väl framme i Grisslehamn grupperades de tre svenska brigaderna - 3600 man tjänstdugliga och 750 sjuka - omedelbart i försvarsställningar i Väddö, Häverö och Singö socknar. De inkvarterades i byarna. Tillsammans var de fler än socknarnas befolkning. Fänrik Lidström, som ledde den enda skottväxlingen med överste Kulnevs kosacker i Grisslehamn, fick den 20 mars i år sitt namn förevigat på ett minnesmärke i Grisslehamn.
Bevarade berättelser från dessa händelserika dagar har ofta anekdotisk karaktär Kulnev med sitt vilda skägg är en av hjältarna i Runebergs Fänriks Ståls sägner, han som "kysste och slog ihjäl med samma varma själ". I Grisslehamn klappade han små barn på huvudet och gav full betalning för sitt och sina mäns nattkvarter. Han ristade sin namnteckning med en diamant på en fönsterruta i rummet där han sovit och lät rita ett porträtt av sig själv i rödkrita på väggen. Skriftställaren Pelle Ödman nedtecknade år 1902 dessa minnen från Kulnevs besök. Den senare så kände Carl af Forsell har själv berättat hur general von Döbeln, en annan av Runebergs stora hjältar, den 21 mars hotade att hänga upp honom i närmaste träd utanför högkvarteret i Väddö prästgård. Forsell var då adjutant hos en av kuppmakarna mot kungen, överstelöjtnant Adlersparre. Denne var på eget initiativ på väg med 3000 man utvilade och friska trupper - inte till Grisslehamn - utan för att göra ett glansfullt intåg i Stockholm. Man kan hysa viss förståelse för von Döbelns vredesutbrott, fast det är ju inte budbäraren som ska hängas.
Anekdoterna överlever. Oftast är det svårt att få information om de lidanden som civilbefolkningen fick utstå under krig. Men i Uppsala domkapitels arkiv finns bevarade ett antal "allraödmjukaste memorial" från kyrkoherde Per Wäström i Häverö-Singö pastorat. Han var under den här tiden den ansvarige inte bara för den andliga utan också lekamliga vården i pastoratet. Hans brev är inte skrivna på uppdrag av domkapitlet. Det finns inga motsvarande memorial från kyrkoherden i Väddö. Förmodligen kände Wäström ett behov att skriva av sig sina upplevelser. Han prosa är ordknapp men starkt uttrycksfull. När han beskriver hur farsoter som rödsot och rötfeber spreds och dödade bör man ha i minnet att han levde långt före upptäkten av bakterier, virus och andra mikroorganismer.
Grisslehamn med omgivande socknar var under kriget "ståndpunkten" på svenska sidan, skrev Wäström, dvs. kvartersplatsen för de trupper som transporterades mellan Sverige och Finland, under hela kriget. Han skrev vidare: "Tidtals låg här en stor del av armén under kortare eller längre tid. Regemente avlöste regemente, än soldater, än lantvärn. För dem var oftast födan klen, hälsan därefter. Somliga kommo hit med bortskämda vätskor, halvruttna. Som följd fick de dysenterier och febrar som fällde och dödade hoptals av krigsfolk, som smittade det arma, oskyldiga lantfolket, stugägarna, i vars stugor de packades 14, 18, 20 till 30 jämte husfolket, friska och sjuka om varannan. Utdunstningarna gjorde luften dödande."
Själv var kyrkoherden dag och natt i rörelse för att besöka döende församlingsbor, men också för att läsa upp provincialdoktorns föreskrifter och förmedla andra godkända läkares råd. Trots vården måste han ändå i ett memorial konstatera att i Häverö församling dog under 10 månader inte mindre än 140 av de 1650 församlingsborna. På kyrkogården, där församlingsbor och krigsfolk begravdes, fanns inte längre mark där döda kunde begravas till lagstadgat djup - luften blev farlig. Han bad om tillstånd att få inviga ny mark, lämplig för gravar, som församlingen fått genom markbyte.
Något år efter freden 1809 fick Wäström uppleva välsignelsen av den smittkoppsvaccination som genomförts före kriget. Kriget innebar ett avbrott i vaccinationen. När smittan på nytt kom in i socknen såg alla att bara några ovaccinerade barn drabbades, inga vaccinerade. Bättre förespråkare än den iakttagelsen kunde skyddskopporna inte få skrev kyrkoherden till domkapitlet. Föräldrar ville få sina barn vaccinerade. Med lite möda fick han tag i vaccin och doktorn vid Schebo bruk ställde snällt upp. Prästgårdssalen var full med barn. Läkaren ympade och synade de ympade. Den nu nästan 70-årige kyrkoherden förde protokollet.
Så jobbar vi med nyheter