Det är på samma gång underligt och fullt naturligt att Fanny och Alexander, Ingmar Bergmans storslagna farväl till biograffilmen, satts upp på teater efter teater i Norden de senaste åren. Å ena sidan är filmen, med sitt rika persongalleri och sin episka bredd, inte den allra enklaste att överföra till scen. Å andra sidan är det en förbaskat bra text, som det är fullt förståeligt att teatermakare har svårt att hålla fingrarna ifrån. Bergmans saga är ju lite som Shakespeare - den innehåller allt. Inte minst är den en hyllning till fantasins remarkabla krafter, till konsten i allmänhet och teatern i synnerhet. Därför är det, på sätt och vis, på teatern den alltid hört hemma.
Dramaten var, i enlighet med mästarens egen önskan, först i Sverige att göra en scenversion av filmen. Stefan Larssons uppsättning på Dramaten, som hade premiär i februari, var en påkostad och visuellt imponerande föreställning, men som långa stunder också kändes underligt låst. Spelet ville aldrig riktigt lyfta. Kanske att respekten för den gamle Fårögubben, som alldeles säkert sitter hårt i väggarna i kåken på Nybroplan, hämmade spelet något. Linus Tunström, som nu gör sin version av Fanny och Alexander på egna Uppsala stadsteater, har uppenbarligen inte haft samma hämmande vördnad för materialet. För det ska sägas direkt, detta är en betydligt mer egen, och mycket bättre, uppsättning än den på Dramaten. Tunström har vågat förhålla sig mera fritt och gjort en djärvare tolkning av Bergmans text. Att han vågat stryka en av filmens allra mest älskade sekvenser, Gustav Adolfs tal om ”det lilla livet”, är bara ett exempel på det (en i sammanhanget för övrigt helt befogad strykning). Mest märks det dock i komprimeringen av materialet. Tunström har lyckats krympa ner Bergmans mastodontfilm till en föreställning som klockar in på knappt tre timmar inklusive paus, utan att för den skull tvingas offra något av kärnan i Bergmans berättelse. Det är helt enkelt en mycket skickligt genomförd bearbetning som Tunström och Armin Kerber gjort.
Ändå finns här problem, och de har faktiskt till viss del med just komprimeringen att göra. För uppsättningens inledning, med det klassiska ekdahlska julfirandet, fungerar inte riktigt. Ja, i stora delar av första akten känns det aningen forcerat. Här vilas det aldrig tillräckligt länge i en bild eller känsla för att den ska sjunka in. Det känns stressigt och osäkert och jag sitter där och befarar att detta ska bli ännu en, likt den på Dramaten, lite svajig uppsättning Fanny och Alexander. Men som tur är växer det. Någonstans vid Oscars död vänder föreställningen och hela andra akten är fullkomligt lysande.
I andra akten har det överdådiga ekdahlska hemmet förvandlats till biskopsgårdens avskalade kärvhet. Instängdheten gestaltas genom de trånga små lådor, ett slags tittskåp, som i stort sett hela andra akten spelas i eller ovanpå. Kanske är det just denna koncentrering och reducering som gör att andra akten blir så oerhört mycket mer drabbande än den första. Det är också här som spelet på allvar blommar ut. Det känns egentligen fel att lyfta fram enskilda skådespelarprestationer i en föreställning som så tydligt drivs av ett kollektivt ensemblespel. Men Aksel Morisse är självfallet lysande som neurotikern Carl, Monica Stenbeck är självklar i rollen som matriark Ekdahl, Mathias Olsson är med sitt lätta överspel nästan som typecastad i rollen som Gustav Adolf, Maria Sundbom gör ännu en imponerande rolltolkning som Emelie, Claes Ljungmarks biskop är en avgrund av grymhet. Ja, så där skulle man kunna fortsätta. Det är genomgående en mycket stark ensemble
Mest minnesvärt i denna föreställning är emellertid det magnifika slutet, som på ett fantastiskt sätt kommer åt själva hjärtat i Bergmans film. Ja, när allting återställs och hela ensemblen, till tonerna av Bob Dylans The Times They Are A’ Changin’, samlas igen på den nu nästan tomma scenen, när Peter Viitanens Alexander slänger en blick över axeln till Staffan Westerbergs Jacobi och sedan läser Strindbergs, som lika mycket är Bergmans, teatercredo ur Ett drömspel, för att till sist tillsammans med övriga ensemblen, i en vacker vinkning till Fellinis 8½, dansa ut i salongen i en virvlande ringdans, ja då förmår jag inte hålla tårarna tillbaka. En mer rörande hyllning till fantasin och teatern är svår att föreställa sig.
Så, för allt i världen, missa inte detta. Jag lovar, det är värt den lite svajiga inledningen. Själv tänker jag gå och se den igen.