Rör inte kunskapen!

Jag bläddrar i en gammal resedagbok. Författaren och jag har ett gemensamt intresse – en handskrift från 1300-talet. Det hela var väldigt enkelt. Allt Jakob ville var att fara till Köpenhamn för att studera handskriften med egna ögon. Det var ett viktigt dokument, det tillmättes stor betydelse för Sverige, men Jakob hade blivit övertygad om att den äldre forskningen hade missuppfattat den. Han började planera för sin Köpenhamnsresa, men efter en omständlig brevväxling visade det sig att handskriften som borde ha funnits i Köpenhamn, istället befann sig i

Dresden, och en sådan resa skulle han nog aldrig få råd med.
Men det år han skulle fylla fyrtio inträffade ett mirakel, hans far dog. Under en het augustidag 1910 och med det lilla arvet i fickan steg han ombord på det tåg som skulle ta honom till Malmö och vidare ut i världen.
Han for genom städer och byar, utmed floder, fält och skogar. Han stannade en vecka i Berlin där han njöt av bakelser och gick på konserter. Därpå tog han tåget till Oschatz, där han bestämde sig för att ta landsvägen de sista milen in till Dresden, men han måste ha ätit något olämpligt, för när han kom fram till Dresden insjuknade han i nervfeber mot vilken han ordinerades kräkmedel, laxantia oleosa och antiflogistiska mixturer. När han tillfrisknat uppsökte han biblioteket där han fick veta att handskriften hade sänts till Wien. Han räknade sin reskassa och konstaterade att om han enbart höll sig till landsvägarna och enklare logi, skulle han mycket väl kunna ta sig till Wien och sedan hem igen. Men i Wien råkade han i handgemäng, fick kläderna sönderrivna och läpparna spräckta och blev tvungen att vänta i två veckor innan han tordes besöka den professor som hade lånat handskriften. Av denne fick han veta att dokumentet blivit återsänt till Köpenhamn.

Det tog Jakob fyra dagbokssidor att beskriva hur förbluffad han blev när han kommit till Köpenhamn och nu äntligen fått verket i sin hand, hur han först blivit rasande, sedan deprimerad och hur han omsider fylldes av insikten om hur nödvändig den här resan trots allt hade varit – han behövde nämligen inte bläddra länge i handskriften för att inse att den var så suspekt att man överhuvudtaget inte kunde fästa något avseende vid den. När han återvände hem låg huvudstaden inbäddad i en gnistrande adventssnö.

Jakobs 1910-tal var tid fylld av tillförsikt. Historikerna och arkeologerna hade bråda dagar, man tog sig an historien på ett handfast sätt – genom att forska i biblioteken och gräva i marken kunde man nå viktiga kunskaper om människan, kunskaper och erfarenheter på vilka man skulle bygga det moderna samhället. Jakobs resa är mycket typisk bild av hur forskning ofta kan gå till. Det är just nyfikenheten som har levererat de viktigaste och de banbrytande upptäckterna. Laser, röntgen eller DNA-dubbelspiralen, kunskapen om människoblivandet är resultatet av grundforskning som genomförts utan någon omedelbar tillämpning i åtanke. När Jakob tack vare sin nyfikenhet kunde konstatera att den där gamla handskriften var en förfalskning hade han inte bara befriat oss från ytterligare en nationalmyt, han hade gjort oss andra nyfikna på under vilka omständigheter historiska förfalskningar uppkommer och varför man i vissa tider lägger ner så mycket möda på att bevisa att de är äkta – någonting som blivit mer angeläget än någonsin.

Men när vi nu ska blicka framåt och fundera över vilka idéer som kan bära frukt under 2010-talet, drabbas man av vankelmod. Dessvärre har nog alla som idag är verksamma inom de historiska vetenskaperna eller kulturminnesvården en känsla av att vi under det kommande decenniet kommer att få ägna oss åt en syssla som vi gärna hade sluppit – att freda kulturarvet från dem som med dunkla syften förfalskar den. Det hade inte varit en så svår uppgift om det inte vore för att vi allt oftare har tvingats att motivera vår egen existens. Frågan är om historien har någon framtid.

Dessvärre ser vi nu allt fler tecken på en vilja att vingklippa forskningen. Många politiker menar att staten bara skall stödja den mest lönsamma forskningen, att forskningsanslag skall vara en lönsam investering för samhället.
Den som kan sin historia anar oråd. Det är onekligen ”lönsammare” att bekämpa ansiktsrynkor och livsstilssjukdomar än malaria och aids. Och enligt samma farliga tankesätt är den historiska lögnen betydligt mer samhällsnyttig än sanningen, det är trots allt överdrifterna och de historiska tveksamheterna som sysselsätter människor, lockar tillfälliga turister till kaféer och souvenirbutiker, som säljer böcker och biobiljetter.

När man dessutom föreslår att de som fördelar forskningsmedel skall vara politiskt tillsatta, blinkar alla varningslampor. Anledningen till varför politiseringen av forskningen är extra oroande för de historiska vetenskaperna är att det är alldeles uppenbart att man faktiskt inte anser att det finns någon ”nytta” med den. Snart sagt alla beslut som rör kulturarvsmiljöer i Sverige numer fattas i strid mot de sakkunnigas utlåtanden. Hävdar experter att genomförandet av ett förslag kommer att leda till djupgående och varaktiga negativa konsekvenser kan man med hundraprocentig säkerhet utgå från att politikerna kommer att genomdriva förslaget. Om vi alltid har fel, måste man ställa sig frågan om varför vi överhuvudtaget har kvar Universiteten?

Känslan av att tala för döva öron och känslan av att vara offer för ren obildning har fått många av landets främsta forskare att flytta utomlands, idag erbjuder de brittiska universiteten betydligt bättre resurser till den som vill forska om skandinavisk historia och forntid än de svenska.
Enligt Jakobs dagbok hade hans vindlande resa tagit honom exakt tre månader, fyra dagar, tolv timmar och elva minuter.

Mig tog det 8 sekunder. Allt jag behövde göra var att besöka bibliotekets webbplats, söka i online-katalogen och vips hade jag hela verket på skärmen. Egentligen borde man rodna av skam.
Men den teknik som tagit både Jakob och mig ut i världen – telegrafen, ångturbinen, halvledaren i min dator eller dataprotokollet till world wide web - är resultatet av forskares nyfikenhet. Hade man avkrävt forskningen samhällsnytta hade inget av detta sett dagens ljus.