Ron Sexsmith Uppsalavän
På torsdag kommer kanadensiske Ron Sexsmith till Uppsala för en spelning. Tredje gången på fyra år, är han rentav en Uppsalavän? - Vi bad särskilt om att få spela i Uppsala, för vi hade så roligt senast vi var där, säger han.
- Jag ser mig bara som popmusiker. Alla mina hjältar är popmusiker. Men om det står en kille där med en akustisk gitarr tänker människor genast "folk". Ingen skulle någonsin säga det om Elton John, bara för att han spelar piano. Jag kan förstå var det kommer ifrån, men jag håller inte med.
Okej, men om jag säger att många av dina låtar har något psalmliknande över sig?
- Ja, jag träffade sångaren i det amerikanska bandet Cake nyligen och han sade samma sak. Det finns helt klart något där.
Är du kanske en kyrkokörsgrabb från början?
- Nja. Jag sjöng i kören och gick i söndagsskola och så, men jag vet inte om det är därför. Många av de låtar jag älskar har något psalmliknande över sig. Bob Dylan spelade många "psalmer". Och jag älskar att spela de långsamma sångerna ... det är som att tiden saktar ner litegrann.
Ron Sexsmith började sjunga som liten, han har sjungit så länge han kan minnas. När hans bröder spelade hockey ute på gatan stod han framför spegeln och sjöng till mammans singelsamling. När det var kalas brukade mamma be honom sjunga för släkt och vänner.
- Det gjorde mig lycklig. Jag var ett melankoliskt barn och att sjunga fick mig att bli mer öppen, tror jag.
På grammofonen spelades Johnny Cash, han älskade redan då countrymusik, och femtiotalsmusik som Buddy Holly, Little Anthony & The Imperials eller favoritsångaren Bing Crosby. Radion gick också varm. Ron Sexsmith tycker synd om dagens barn som växer upp med hårdspecialiserade radiokanaler och tror att det bara finns en sorts musik.
- Jag visste redan som barn vad jag ville bli, det har varit en livslång ambition. Allt annat, som skola och jobb, har bara varit i vägen. Jag har haft andra jobb, som budkille och glassförsäljare, och så hade jag en detektivbyrå när jag var elva.
På riktigt?
- Vi hade faktiskt ett uppdrag! Vi blev anlitade att hitta en försvunnen klocka. Vi letade och letade men hittade den aldrig.
Och det var slutet på den karriären, eller?
- Ja, det kan man säga. Det var slutet. Min styvbror tog ner skylten hela tiden också, för han tyckte att det var pinsamt, så jag fick göra nya skyltar jämt och ständigt. Jag älskade musik, men jag ville nog bli detektiv först och musiker sedan.
När Ron Sexsmith kommer till Uppsala blir det som sagt för tredje gången. Första gången, våren 2000, var han ensam på scen. Andra gången, vintern 2002, hade han bandet med sig. Det har han även denna gång. Att han kommer till Sverige igen är inte så konstigt, han gillar Sverige och Sverige gillar honom. Så har det varit sedan han spelade på Vattenfestivalen 1997 och populariteten sköt i höjden. På senare tid har han också haft för vana att samarbeta med svenska musiker.
Man kan lätt få för sig att du är hemma i Kanada och skriver låtar och spelar in och sedan åker du direkt till Sverige.
- Hehe, nej, jag besöker alla möjliga ställen ungefär lika mycket. Jag har varit i Japan säkert tio gånger. Men det finns länder som är extra snälla mot mig, Irland och Australien till exempel. Och Sverige är helt klart ett sådant ställe.
Turnén han är ute på nu är mycket riktigt lång och omfattande och tar honom bland annat från Storbritannien och Irland till Japan och tillbaka igen. Och innan han kom till Europa kuskade han runt i USA och Kanada i fem veckor. Uppsala lades faktiskt till som en extraspelning.
- Vi bad särskilt om att få spela i Uppsala, för vi hade så roligt senast vi var där. Uppsala fanns inte med på turnén från början, men både jag och bandet ville det.
Första gången du var här spelade du lite piano. Gör du det den här gången också?
- Ja visst. Vanligtvis spelar jag ju gitarr, akustiskt och elektriskt, men jag gillar att ha den möjligheten.
Fast du sade då att du inte är så bra på att spela piano.
- Ja, ibland tror jag att jag har blivit bättre, men jag är fortfarande inget vidare på det. Jag älskar att spela piano, men jag är inte så bra rent tekniskt, jag gör massor av missar. Tjejen som är på turné med oss (kanadensiska Sarah Slean) är en utmärkt pianist, så det får mig att anstränga mig lite extra.
På det senaste albumet, Retriever, återvände Ron Sexsmith till det mera gitarrbaserade, enklare sound han hade på sina första tre album. Han vet inte riktigt varför, det bara blev så.
Blue boy (där Ron blandade in dansrytmer och allt möjligt annat) är mitt mest framgångsrika album i USA, till exempel. Men i England skriver de jämt att "inget kommer i närheten av hans andra album, Other songs".
- Men jag lyssnar aldrig på min egen musik, jag försöker bara komma framåt. Det senaste albumet är lite mindre plottrigt, kanske. Det börjar alltid med sångerna, sedan funderar jag på vad jag vill göra med dem.
Finns det något som är särskilt kanadensiskt i din musik?
- O ja! Först är det förstås dialekten, men det finns också en röd tråd som löper genom kanadensisk musik, något som binder oss samman. Vi är inte gifta med våra rötter på samma sätt som de är i USA och vi har en annan kontakt med England. England var också det första land som upptäckte mig, jag har alltid gjort väldigt melodisk musik och det kommer nog därifrån.
- Det är väl kanske något subtilt, men om du ser på våra mest inflytelserika artister så kommer många från Kanada. Joni Mitchell. Neil Young. Leonard Cohen. Jag är verkligen stolt över det.
Så jobbar vi med nyheter