”Av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens) har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.” Så inleder Gunnar Ekelöf sin dikt ”Till de folkhemska” som gavs ut 1945. Dikten kan sägas handla om den självgodhet och konformism som ingick i byggandet av det svenska folkhemmet, som skulle ge plats för alla. Samma år, 1945, gifts Katarina Taikon bort som trettonåring, enligt romsk tradition. Hon föddes i ett tält utanför Örebro och hennes barndom hade varit kantad av köld, misshandel och utanförskap. Något hon själv kom att skildra i barnbokserien om Katitzi.
Filmen om Katarina Taikon (1932 – 1995) baseras på Lawen Mohtadis hyllade biografi över henne ”Den dag jag blir fri” (2012). I filmen ”Taikon” tecknar Gellert Tamas och Lawen Mohtadi ett porträtt av en modig och vältalig folkrättskämpe i ett folkhem vars innevånare ville både spotta på och exotisera det romska folket.
Filmen tar avstamp i gryniga svartvita stillbilder från familjen Taikons tidigare kringflackande liv. Katarina Taikons efterlevande barn, exmannen Björn Langhammer, kusinen Hans Caldaras och inte minst storasystern Rosa Taikon, ger färg och kontur åt hennes liv och öde. Men berättartempot är lite segt och omständligt.
Filmarna har grävt i arkiven. Klipp mellan storstadstorg och tältläger i Sverige från 1950 och -60-talet skildrar upprepande kontrasten mellan miljöerna med övertydlig pedagogik. En tjurig Ivar Lo Johansson hävdar att det visst finns raser med vissa egenskaper, något som varken Katarina Taikon eller jag får att gå ihop med hans författarskap i övrigt. Martin Luther King skymtar också förbi vid ett Sverigebesök, och Olof Palme förstås, en person som Katarina Taikon ofta verkade hamna i orddueller med.
Men det är frågan om tidsfragment och en del gåtfulla luckor finns kvar i berättelsen.
Som detta med tvångsäktenskapet och dess eventuella följder. Vad hände egentligen under Katarina Taikons tonår och var hämtade hon egentligen styrkan till att bli den hon var?.
Först som vuxen får hon möjlighet att lära sig läsa och skriva. När hennes debutbok ”Zigenerska” kommer ut 1963 blir hon direkt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Detta så framgångsrikt att romer från andra europeiska länder börjar söka sig till Sverige. Men de utvisas. Jämförelser med vår nutid är naturligtvis möjliga att göra men filmarna låter det stanna vid detta.
1982 hamnade Katarina Taikon i koma, efter ett hjärtstillestånd. Hon vårdades av anhöriga till 1995, då hon avled. Ett märkligt och sorgligt slut på ett intensivt liv. Men hela sanningen om henne får vi förmodligen aldrig veta.