År 1992 upptäcker den begåvade litteraturstudenten Paul Vallee (Felix de Givry) dansmusiken och klubbkulturen. Han blir så sjuk av förälskelse att han aldrig riktigt återhämtar sig.
Tillsammans med några vänner utgör han snart själv en aktiv del av vågen, en dj vars rykte växer. När världen på 2000-talet sedan går vidare, när vänner försvinner och kulturen byter skinn, är han oförmögen att frigöra sig från det förflutna.
Jag förstår honom. Det nattliga 90-talets Paris är i regissören Mia Hansen Løves vision lika stolt romantiskt som Evelyn Waughs Oxford på 20-talet. Den maskinella soulen dunkar dygnet runt. Dennis Lenoirs kamera suger upp färgerna från det envisa neonets glas- och kroppsmålningar som en tvättsvamp. Paul har helt enkelt ramlat in på en Daft Punk-fest för livet.
Berättelsen i sig är inte precis originell. Men filmen har ett drömskt, medvetet odramatiskt narrativ som räddar den undan en hel del schabloner. Det är inte en utvecklingsberättelse – Paul förändras knappast. Inte heller finns här "uppgång och fall"-dramaturgins ofta inbyggda moraliserande. Paul är ingen loser, han är bara en av alla oss som har svårt att släppa det vi verkligen älskat, och som älskat oss tillbaka, i detta liv av begränsad kärlek.
I den försiktigt tilltagande friktionen mellan dröm och vardag, mellan nattklubbens dunkel och dagens vita ljus, maler filmen på, lika trevande och osäkert som verkligheten själv, lika monotont som ett dansbeat. Det är lika vackert som vedervärdigt kvävande.