Roligt om bortkommen orkester

Den israeliske regissören Eran Kolirins spelfilmsdebut Polisorkestern som kom bort fick internationellt genomslag med ett duggregn av priser på internationella filmfestivaler i fjol.
Uppmärksamheten är välförtjänt. Skynda därför genom Universitetsparken till Fyrisbiografen för att avnjuta en humoristisk ljusglimt i det amerikanska våldsmörker som dominerar denna biovinter.

Men en israelisk film som inte skildrar ockupation och övergrepp, konflikten med palestinierna, är det möjligt? undrar kanske någon. Självfallet, det finns en vardag i Israel som vi sällan nås av i medierna.
Ramhandlingen är enkel. Vi får följa Alexandrias polisorkester som bjudits in att spela vid öppnandet av ett arabiskt kulturcentrum i en liten stad i Israel. Ingen tar emot, orkestern åker vilse med bussen och under en dag får vi följa deras öden i den lilla "ökenhålan".

De åtta allvarliga, vilsekomna männen i sina babyblå uniformer är en oemotståndlig syn för biobesökaren. De egyptiska musikerna bemöts först med likgiltighet, men snart också med gästfrihet och en vänlighet som de själva har svårt att ta till sig.
Språkförbistring, främlingskap och kulturkrockar är pärlor på ett radband som regissören skickligt trär. Det är ibland tragikomiskt, men alltid mänskligt, inga vi-dom-barriärer byggs upp, i stället är filmen djupt respektfull. Mänsklig kontakt uppstår glimtvis.

Trevande samtal under en ansträngd måltid hos en familj som ställer upp med husrum bjuder på en humor som stundtals fick mig att skratta högt.
Vilken härlig film.

Roligt om bortkommen orkester

En humoristisk ljusglimt i det dominerande amerikanska våldsmörkret, skriver Gunnar Carlsson om Polisorkestern som kom bort.