Roligt och varmt om barnlängtan

Det är snart tio år sedan, 1999, som före detta Uppsalaregissören Ella Lemhagen fick ett rejält genombrott med filmen Tzatsiki, morsan och polisen. Hon hade då gjort två långfilmer innan och efter kom närmast filmen Om inte. Senast hon gjorde långfilm var för fem år sedan, då Tur & retur fick premiär.
Så det är en laddad Ella Lemhagen som har satsat med kropp och själ i sin nya film. Hon har alltid visat ett bra handlag med regin där hon fått allt från små barn till ärrade veteraner att ge fullt ut. Det fortsätter hon med här.

Det handlar om paret Göran och Sven. De har haft ett förhållande länge och vill nu gå vidare med fördjupning och inte minst - barn tillsammans. De har gått igenom allt det slit som utmärker en adoptionsutredning och har nu fått löfte om ett barn. Patrik 1,5 år står det på medgivandet och de börjar nedräkningen.
Så står de där på överlämningen och in kommer Patrik. Dock är han inget litet barn utan en kriminellt belastad 15-åring. Ett komma hade blivit fel i beskrivningen.
För att göra det hela än värre är denna femtonårigt djupt homofobisk och ser inte direkt fram emot att få ett par bögar till föräldrar.

Bäddat alltså för ett antal krisartade situationer och mängder av uppslag för vardagskomik. Ella Lemhagen har en skarp blick för det som hon visat i tidigare filmer. Hon lotsar med en blandning av drastisk humor och varsam värme publiken in i detta. Det hade naturligtvis gått att göra denna berättelse även utan att huvudpersonerna hade varit homosexuella. Det håller berättelsen för. De problem som paret får i sin relation hanteras som vilken kärlekshistoria som helst.
Men det spetsas naturligtvis till på ett helt annat sätt när det nu görs så här. Det blir många tillfällen till att lufta unkna fördomar och överlägset "välmenande" åsikter. Det är förstås också en stor del av vitsen med filmen.

Inte minst är det befriande att se en relation mellan två män skildras så avspänt och "vanligt" som här. Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson gör ett mycket fint jobb tillsammans för att filmen ska få den rätta tonen. Inte minst gör den unge Tom Ljungman en stark insats. Det är också en film att må bra av med lite nya perspektiv på tillvaron. Lägg till ett stort antal leenden och en del stora skratt. Och några tårar kanske. Som helhet en fin film om den än inte lyfter till de riktigt stora höjderna. Ella Lemhagen hade kunnat ta ut svängarna än mer, det tror jag Sverige hade varit moget för. Hon har ännu kvar att göra den riktigt stora filmen. Tack och lov, där har vi något att hoppas på.

Roligt och varmt om barnlängtan

Svenskt medelklassliv i villaförorten är alltid tacksamt både att driva med och ha som fond. Ella Lemhagen skruvar till det ytterligare och får till en varm och rolig relationskomedi även om hon kunde tagit ut svängarna ytterligare, tycker Björn G Stenberg.