"Mupparna most wanted" tar bokstavligen avstamp i den Oscarsbelönade "Mupparna" från 2011, men när Kermit och gänget vänder sig mot publiken har premiärfesten blåst förbi och de står ensamma framför en rullande kamera. "Det verkar som om filmbolaget vill att vi ska göra en uppföljare", konstaterar Kermit och ungefär så kan man kanske summera den här filmens bärande idé.
Kermit blir kidnappad och ersatt av Constantine, världens elakaste groda, som tillsammans med sin ondskefulle parhäst Dominic Badguy (Ricky Gervais) utnyttjar Mupparna för att utföra världens största stöt. Med CIA-agenten Sam the Eagle och den ytterst franske polisen Jean Pierre Napoleon (Ty Burrell) i hälarna kämpar Miss Piggie, Fozzie, Animal och resten av dockorna för att befria Kermit och avslöja skurkarna. Mer långsökta intriger ligger till grund för både en och två fantastiska actionfilmer, men på något sätt känns den ändå fel.
Inte på grund av tonen, Mupparnas naivitet värmer gott i biomörkret, och det går inte heller att klaga på filmens humor eller musiken. Det är svårt underhållande att se Ricky Gervais och Tina Fey (som sovjetiskt sträng lägerkommendant) göra musikalnummer med dansande mjukisdjur. Nej, det är tempot, och det faktum att tittaren trots den sedvanligt absurdistiska inramningen alltid ligger steget före berättelsen.
Det här är en invändning som kanske mest angår den vuxna delen av publiken, men trots att regissören James Bobin lyckas med merparten av filmens scener får han inte till något flyt. I slutändan känns "Mupparna most wanted" som en ganska långsam Bond-film där huvudrollerna spelas av dockor. Mupparnas skruvade tankevärld blir en tunn fernissa över en film som redan gjorts hundra gånger. Man önskar att Den Svenske Kocken hade fått styra redan från manusstadiet.