UNT träffar två påtagligt nöjda herrar på Uppsala Stadsteater några dagar innan premiären.
– Vi är inte bortskämda med så här mycket tid och uppbackning, intygar de båda två.
De lovordar chefen, ensemblen, ja, alla från Uppsala Stadsteater som är involverade i produktionen.
– Alla har bidragit, säger Hans Marklund, regissör, koreograf och författare.
Idén tog sin början i ett möte mellan honom och Stadsteaterns chef Petra Brylander, då verksam i Malmö. Efter att ha fått ett godkännande kontaktade han sin gamle polare Anders Lundin, välkänd inte minst som programledare i olika tv-kanaler.
– Vi träffades redan 1999 och har gjort revysatiren "R.E.A." ihop i femton år, säger Anders Lundin, författare.
– Vi är som ett slags bröder, Anders Lundin är suverän att arbeta med. Visst har vi våra bråk, men han är den perfekte baksätesföraren. Och han är i klass med Hasse Alfredson när det gäller improvisation på scenen, fyller Hans Marklund på med.
Båda är påtagligt duktiga på att hylla varann. Det råder inget som helst tvivel om att de haft roligt under resans gång. Och då är det heller ingen lätt uppgift de lagt på sig.
Det lite otympliga ordet "coarse acting" är vad det handlar om denna gång.
Det är en tradition som utgår från alla skådespelares värsta mardröm: att allt går käpprätt åt skogen. Denna gång uppblandad med en annan genre: "dark house mysteries" som roade och skrämde publik på bio och i teatersalonger under 30- och 40-talen.
"Ett skri i natten" går dessutom ut på att det blir flera lager i komedin. Skådespelarna spelar skådespelare som spelar en pjäs där det hela tiden går fel, saker som de med all sin skicklighet måste dölja för publiken.
– Det hela kräver extra mycket att man är tydlig: är man skådisen skådis eller bara skådisen i just den scenen? Publiken måste ju också veta vilket som är pjäsen i pjäsen, säger Hans Marklund.
– Det är lurigt, något av en ny genre att jobba med. Det finns just inga förebilder, säger Anders Lundin.
De poängterar att det är en komedi, men ingen typ sängkammarfars med påföljande gapskratt åt enkla gags. Historien är följande: Ett ensligt gods, en mörk och stormig natt år 1938. Det är tjugo år sedan godsets ägare, den excentriske miljonären George Stanley avled. Nu samlas släktingarna för att läsa testamentet. Ovädret gör att strömmen går och att vägarna blir oframkomliga – ingen kan ta sig därifrån. Givetvis vilar en förbannelse över godset, men dessvärre också över själva pjäsen. Varje gång den satts upp har den drabbats av förödande olyckor och galna missöden.
Under samtalet bjuder de på många exempel ur sina egna karriärer, vad som inspirerat och inte minst olika missar de själv gjort. De är båda lättillgängliga och förstås högst verbala. Även Anders Lundin som slåss mot ett starkt sug efter snus, ett bruk som han är inne på fjärde månaden som avvänd. Eller nästan avvand i alla fall. Just nu försöker han kompensera med kaffe och tömmer snabbt den gemensamma kannan som Stadsteaterns Maria Freeney vänligt ställt fram. För säkerhets skull har han tagit med sin lilla dotter Matilda som förkläde under intervjun.
Trots att premiären ligger så nära i tiden pågår det hela tiden små justeringar av innehållet. Men någon rädsla för att det ska gå snett på lördag har inte de såta vännerna.
kultur@unt.se