Rocky vinner på poäng

Det är sjätte gången gillt för 60-årige Sylvester Stallone i rollen som boxaren Rocky. Efter inledande filmen 1976, som toknominerades inför Oscarutdelningen det året, blev de följande filmerna ett snäpp sämre för varje.
Första och femte filmen regisserades av John G Avildsen, de andra av Stallone själv. Det gör han nu också, vilket han nog vunnit på att låta bli. Det är svårt att vara objektiv om sig själv och någon stor skådis har han aldrig varit.
Däremot har han viss närvaro på vita duken, när han får rätt roller. Den här ligger mittemellan.
Vi möter en åldrande Rocky som dragit sig tillbaka från ring och rampljus. Hans älskade Adrian har dött några år tidigare och han har en skakig relation till sin vuxne son. Han driver en restaurang där han lite smått patetiskt berättar om fornstora dagar för den som vill höra på.
Han bär på en stor tyngd och sorg. Vad kan vara bättre terapi än att gå upp i ringen igen?!

Han får chansen mot regerande världsmästaren. Och spännande, spännande, hur ska det gå mellan en snart 60-årig föredetting och en vältränad ung champion? Frågan är mest vem som har störst, den italienska hingsten eller den svarte pugilisten. Ego, alltså.
Det blir i mycket en typisk jag-vill-inte-åldras-film för 40-talister. Rocky måste förstås dessutom inleda kurtis med mycket yngre kvinna, skaffa hund och framstå som allmän människovän.
Det skulle aldrig funka med all sentimentalitet om inte Stallone lyckades vinna våra hjärtan på något vis ändå. Det är också vanligen något visst med dessa mot-alla-oddsfilmer. Ingen knockout men vinst i poäng kan man säga.
Men låt gong-gongen slå slutgiltigt för fler uppföljare.

Rocky vinner på poäng

Rocky! Rocky! Rocky! Rocky!Publiken i Las Vegas är vild av hänförelse inför matchen mellan legenden Rocky och nuvarande världsmästaren i tungvikt, Mason The Line Dixon. Frågan är om biopubliken är lika svulten...