Hur skiljer sig den här skivan från dina tidigaste?
– Jag har gått allt mer bort från den burleska kabaréstilen, mot en mer episk, råare rockstil under 2000-talet.
Ditt förra album hette Livet, detta är väldigt präglat av döden, varför?
– Jag har haft ett skitkonstigt år bakom mig, med en massa död och sjukdom i min närhet. Jag började skriva dagbok för att sortera allting för mig själv, och Nattbok är inspirerad av dessa katastrofer, mardrömmar. Albumet är en del av bearbetningen. Men paradoxalt nog tycker jag det blev de vackraste melodierna jag någonsin skrivit.
Och du har jobbat på ett nytt sätt?
– Tidigare har jag arbetat enligt mottot att man ska leva ihop ett album, det tar några år. Det här skrevs i stället mellan hämtning och lämning på dagis, klockan nio till fyra, förra hösten. Mitt album blev också mörkare och mörkare, alltmedan det mörknade utanför.
Hur känner du själv inför skivan nu?
– Jag är fruktansvärt stolt, jag är helt säker på att det är det bästa jag gjort. Sedan var det ett lyft för mig att hamna på Warner, på den gamla ärofyllda Metronomelabeln. Det är en enorm skillnad, man har en tre gånger större budget, kan betala sina musiker bättre, vara i en bättre studio.
Säger mörkret på Nattbok också något om din samhällssyn? Vissa av dina böcker har ju varit väldigt samhällskritiska.
– Man är ju som seriös artist alltid någon slags lackmuspapper för sin egen tid, men inte alltid medvetet. Jag koncentrerar mig alltid på mina stories. Det partipolitiska vill jag gå vid sidan av, jag tycker jag förlorar min trovärdighet om jag går in i det.
Vad händer nu efter turnén?
– Jag kan knappt föreställa mig november faktiskt. När man är ute och turnerar är man i någon slags bubbla och i ett konstant ”nu”. Tack vare min medfödda blygsel är jag en född scenmänniska; på scen kan man kliva in i en yrkesroll som är personlig, men absolut inte privat. Men jag skulle aldrig våga ställa mig upp och hålla ett tal på ett bröllop.
Du har tidigare bott utomlands i långa perioder, längtar du fortfarande bort?
– Nej, det tycker jag inte. Jag är ju familjefar och så, man kan inte fly från sitt ansvar. Flyktreflexen finns inte kvar.