Rockens första dam

Hon lär ha varit gift åtta gånger hittills, varav tre gånger före sexton års ålder, och redan som fjortonåring började hon turnera med sin berömde storebror Jerry Lee Lewis. Men den senares omvittnat självförbrännande livsföring kan hon knappast ha delat, att döma av det vitala intryck som Sverigeturnerande Linda Gail Lewis gav vid sitt framträdande på Fredmans i lördags.På flera av Jerry Lees skivinspelningar från 1960-talet fungerar hon som ett slags vokal sparringpartner, med en intensivt pockande och lite ostyrig röst, i countryrockduetter av liknande snitt som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods (syskonen Lewis krutfyllda tolkning av Nancy & Lee-dängan Jackson är i mitt tycke den överlägsna versionen).På senare år har Linda Gail Lewis etablerat sig i eget namn, men också samarbetat med en artist som Van Morrison. Lördagskvällens helgjutna framträdande visade för övrigt att hon har mer än efternamnet gemensamt med rock´n roll-motorn Jerry Lee Lewis. Likheterna sitter i pianospelet, med pumpande boogiekänsla, honky tonk-drillar och skalåkningar och det karakteristiska staccatohamrandet med högerhanden. Linda Gail Lewis är en genuin rock´n roll-pianist och den repertoar hon presenterade i Uppsala var som en enda hyllning till rockens rötter, med tunga hårdsvängande versioner av låtar som Great balls of fire, Whole lotta shakin, Shake rattle and roll, Roll over Beethoven och Johnny be good. Således inte bara Jerry Lee, utan även låtar förknippade med andra 50-talsartister.Sittande med sitt digitala piano vänt mot publiken, med självklar scenisk auktoritet, hade hon samtidigt lite av väckelsepredikant över sig, det där sydstatsdraget som tycks påminna om den tidiga rockmusikens släktskap med gospeln.Hennes svenska kompgrupp var en ovanligt lyckad konstellation i sammanhanget, med Mats Forsberg och Micke Finell från Refreshments på trummor respektive tenorsax, den förre med bra svikt i boogie- och shufflerytmerna, den senare med mustig ton och färg av sydstatsrock. Vidare veteranen Little Mike Watson på bas, samt Tobbe Falk på gitarr, en musiker som hörts med Markoolio men som här spelade ettriga rock´n roll-licks med mycket twangkänsla på sin Fendergitarr.Tillsammans med Linda Gail Lewis tycktes de ta rock´n roll på allvar, inte som nostalgimys utan som en ångande och pulserande rotmusik, nästan så man kunde tro att det var ett färgat amerikanskt band som omgav fru (fröken?) Lewis. Någon enstaka countryballad blev det också, t ex tidiga Jerry Lee-låten You Win Again som Linda Gail Lewis tolkade med patos och melodram i sin kraftfulla stämma.Bättre än så kan man knappast förvalta traditionen efter The killer.