Roar och ruskar om

Med sin nya film har veteranen Woody Allen återvänt från exilen i Europa. Nu finns han på gammal hederlig Allen-mark och staden New York finns återigen med som en orubblig fond. Inte minst får staden stå för något slags evigt frihetsbegrepp, en plats där allt är möjligt och människan hittar sitt sanna jag.
Fast det tycks huvudpersonen Boris Yellnikoff inte ha några problem med när han dyker upp i handlingen. Han är en fullblodsmisantrop och hypokondriker, lika upptagen med sig själv som han är med att förolämpa andra. Han anser sig stå skyhögt över andra vad det gäller intelligens och konsten att genomskåda livets alla gåtor. Någonstans har orättvist ett Nobelpris gått honom förbi.

En kväll träffar han en förrymd flicka från den djupa Södern. Hon bär det osannolika namnet Melody S:t Anne Celestine. Mycket, mycket motvilligt går Boris med på att hjälpa den åtminstone 40 år yngre kvinnan. Det förändrar minst sagt hans liv, och hennes. . .
Det verkar ha gjort Allen gott att komma "hem". Eller rättare sagt, det gjorde honom inte ont med en rejäl utflykt. Han gjorde ju flera synnerligen bra filmer när han var i Europa, som Match Point, Vicky Christina Barcelona och Cassandras Dream. Men det känns att det är i New York han har sina rötter.
Allen arbetar ofta med formerna och så även här. Det liknar ofta filmad teater och för att förstärka den illusionen och ta bort känslan av att tittaren har ett slags Gudsperspektiv vänder sig huvudpersonen med jämna mellanrum mot kameran och talar direkt till betraktarna. Det gör att man får en hälsosam distans till alla de mer eller mindre kufiska - och djupt mänskliga - figurer som befolkar filmen.

Det kan behövas lite extra avstånd också för i och med den lite aviga romansen mellan Boris och Melody börjar man förstås att tänka på Allens egen moraliskt betänkliga relation med sin adopterade styvdotter. Till en viss del känns Whatever works som ett försvarstal för detta, och då blir det en besk smak en stund. Men verket måste kunna ses som skilt från sin upphovsman.
Titeln syftar på en livsfilosofi synonymt med "live and let live", eller på Gustaf Vasisk svenska: "var och en blir salig på sin fason". Det går inte att döma andra och så länge man inte skadar någon får man försöka hitta de skärvor av lycka man kan. En hel del av filmen visar Boris - en figurs om i mycket liknar dem som Allen själv brukar spela - när han förfäktar någon filosofisk, ofta svartsynt, åsikt.

Det är som så ofta hos Allen en film som rymmer många komiska situationer. Här uppstår de mest i mötet mellan Boris arrogans och Melodys charmiga och godhjärtade dumhet, vilket förtar den Pygmalionkänsla som ligger i bakgrunden. Larry David är en perfekt stand-in för Woody Allen och samspelet med en lika utmärkt Evan Rachel Wood är en källa lika mycket till goda skratt som eftertänksamma småleenden. Som vanligt är även birollerna så starka att de kunnat vara huvudroller.
Låt vara att sensmoralen någon enstaka gång känns sökt och att den lite inställsamt ber om förlåtelse. Mannen är ändå snart 74 år men högst vital som filmskapare.

Roar och ruskar om

Björn G Stenberg finner till sin glädje att favoriten Woody Allen fortsätter att göra filmer som roar och ruskar om.