Rivig Wells men ingen julstämning

Fyrishov hade ansträngt sig ordentligt för att förvandla en anonym idrottshall till en ombonad jullokal. Vackra ljusslingor, skynken och mild ljussättning bidrog till den överraskande intima inramningen. Men när föreställningen väl kom igång handlade det mer om partyös än om julefrid. Kapellmästaren själv gjorde entré i en medvetet smaklös, röd sammetsfrack som han finkänsligt nog kompletterat med ett par läderbrallor. Han underströk därmed sin dubbla natur. Å ena sidan tycks Robert Wells ha en ödmjuk och lågmäld personlighet, å andra sidan är hans shower både vräkiga och ibland på gränsen till kitschigt storslagna. Torsdagens föreställning var inget undantag.Med hjälp av en trehövdad kör, en stabil stråkkvartett, en väl tilltagen blåssektion och två perkussionister framförde han en musikaliskt avancerad, men inte särdeles raffinerad repertoar. I stället för traditionella, svenska sånger serverades vi jul på Las Vegas-vis, med anglosaxiska örhängen som Santa Claus is coming, Let it snow och Mel Tormés The christmas song.Storbandskänslan löpte som en röd tråd genom hela föreställningen, som också bjöd på flera repriser av det som Wells är mest känd för, klassisk musik i rocktappning. Allra roligast var slagverkaren Christer Ferngrens framförande av Leroy Andersons knixiga komposition Typewriter, där en gammal Facit fick utgöra musikinstrument. När Robert Wells gjorde sin välbekanta tolkning av sin största idol Victor Borge, fylldes också hallen av skratt. Att Wells näst största idol Elton John ingick i repertoaren var inte heller det någon överraskning. Låtvalet däremot, var allt annat än populistiskt. Den tidiga, gospelrusiga låten Take me to the pilot framfördes här i en sprudlande lång version, med såväl smäktande violin som krumbuktigt bassolo. Det var utan tvekan aftonens största, musikaliska utropstecken.Innan kvällen var slut hade den hemliga gästen Mikael Rickfors bland annat bidragit med sin tolkning av Percy Sledges When a man loves a woman. Det var också ett av få nummer som byggde mer på känsla än musikalisk perfektion.Kanske borde Rickfors dela med sig mer av sina soul- och blueskunskaper till sin kollega Wells.