Rinde Redivivus
KRÖNIKA. Den vädjan som i en tidigare krönika utgick till allmänheten om ytterligare uppgifter om en lektor Herman Rinde, verksam vid Bromma läroverk på 1930- och 40-talen, har gett ett överväldigande gensvar, som väl vittnar om resurserna hos denna sidas läsare.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En erfaren släktforskare mejlar omgående att Rindes far var rusthållaren Johan Eriksson, inflyttad från Västerlövsta. Fastigheten i Kamphavet förvärvades 1907 och ärvdes tio år senare av sonen, som nu tagit namnet Rinde.
Varför Rinde i början av 1930-talet lämnade Svedberg, Uppsala och forskningsfronten i fysikalisk kemi för ett lektorat i Örebro är ännu en obesvarad fråga.
En gammal vän, Margareta Lindgren, emerita från Kart- och bildarkivet på Carolina, ringer och berättar att hennes far vid läroverket i Örebro var kollega med Herman Rinde, som under sina år där lade ner stor möda på att försöka åstadkomma bättre laborationssalar i fysik och kemi.
I ett av faderns brev hem till föräldrarna i Värmland beskrivs Rinde i översvallande ordalag: "Han spar sig inte? Han är samvetsgrann? Rinde är likgiltig för tacksamhet och uppskattning efter vad jag kan förstå, han är fullt nöjd med sitt goda samvete. Han arbetar för arbetets egen skull."
1936, samma år som han säljer fastigheten vid Gropgränd, söker och får Rinde ett lektorat i Bromma.
En 83-årig lektor hör av sig och meddelar att Rinde i 50-årsåldern, efter flytten till Bromma, gifte sig, men att äktenskapet var barnlöst. Hans mor var kusin till Rindes hustru Maja och han tipsar om en närmare släkting i Stockholm.
Släktingen i Stockholm, en tidigare tjänsteman i regeringskansliet, bekräftar att Maja Rinde var hans moster. Som barn gästade han ofta den Rindeska villan i Bromma, som Herman eventuellt själv ritat, belägen strax intill läroverket. Han minns att morbrodern var "vänlig och rar mot oss barn". En elegant och välskräddad man som tyckte om god mat och dito viner.
Men han vill inte undanhålla mig att Rinde var "omdiskuterad". Han nämner att bland eleverna i Bromma läroverk fanns två blivande författare, Hans Granlid och Lars Ardelius, som båda beskrivit sin kemilärare från sitt skolpojksperspektiv.
I Granlids mastiga livskrönika Upptrappning från 1988 dyker Rinde upp: "En stor tung man som sågs trampa hem till sin villa på Stavgårdsgatan nära skolan varje frukostrast. Det viskades att han bara hade en njure. Och nog gjorde han ett sjukligt intryck. Under lektionerna var han kusligt lugn, även när svavelvätet spred sin lukt av ruttna ägg eller någon mindre explosion ägde rum i någon retort."
I andra delen av sin självbiografiska svit, Skjuta i höjden, likaledes från 1988, skriver Lars Ardelius om sin kemilärare under fyra år: "Han var utan tvivel en utpräglad personlighet, en lärare som ständigt blev föremål för diskussioner. Men hans undervisning var mekanisk och malande, hans krav omänskligt höga, och för många framstod han som en outtröttlig plågoande? Troligen kände han sig som en konsertpianist hänvisad till en skolorgel, eller en trollkarl sviken av sina kaniner? i ständig konflikt med det förstockade kollegiet... där ingen förstod att kemin är alla skolämnens själva urämne."
Strax efter dör han, redan 1949, samma år han ska fylla 60. Hustrun Maja överlever honom med över fyrtio, blir nästan 100, lever in på 1990-talet. Båda ligger i familjegraven i Västerlövsta.
Därmed har vi återupplivat lektor Herman Rinde för ett ögonblick ett halvsekel efter hans död. Vem tänker på oss om femtio år?