Riktigt, riktigt bra

Konvolutet till Katatonias åttonde fullängdare är precis så dystert som man kan vänta sig, dova spöklika foton som för tankarna till katakomber och höstmörker. I fråga om det musikaliska visar gruppen med eftertryck att man
är svenska mästare i gotisk dysterrock av det tyngre slaget.

Musiken har starkt släktskap med lite äldre gotisk rock, typ Paradise lost (som Katatonia turnerar med under hösten). Företrädesvis i lite långsammare tempo, med dröjande gitarrer och en del pålagda keyboards som används som melankoliska
stämningsfonder.

Men Katatonia vänder också blickarna mot atmosfärisk rock av lite nyare slag, samtidigt som man jobbar starkt med bärande melodier mitt i dysterheten, vilket bidrar till att ge musiken ett vackert och suggestivt drag, t ex i en drömsk sak som The longest year. Känns fullvuxet, och riktigt, riktigt bra.

Riktigt, riktigt bra

Katatonia visar med eftertryck att man är svenska mästare i gotisk dysterrock av det tyngre slaget, anser Ulf Gustavsson.