Det är en tradition. Och numera också en del av Katedralsskolans signum. Varje år ända sedan 1987 uppför Katedralskolans elever en musikal, i år den dystopiska och rätt så satiriska musikalen "Urinetown". Det är en uppsättning som inte bara driver med själva musikalgenren i sig, man anar en rätt hård samhällskritik i botten med teman som överutnyttjade resurser, torka och vattenbrist.
– Det är en rätt flummig musikal där de fattiga vill ha frihet och revolution och där det också finns lite av en Romeo och Julia-berättelse över det hela, säger föreställningens berättare och tillika huvudrollsinnehavare Joel Boström Müssner.
Johanna Fredricsson, som också spelar en av de sex huvudrollerna, Lilla Sally, förtydligar:
– Det handlar om att vi bränner våra resurser och att de inte längre räcker till alla. Det skapar problem mellan rik och fattig, där de rika naturligtvis skor sig.
Att de båda fått huvudrollerna, via audition, verkar i nuläget göra dem närmast rusiga och glada. Men så är det också upptakten i repetitionsarbetet. Pulsen har höjts och premiären närmar sig. Och det med stormsteg.
– Det är kul att vara med och speciellt nu när det snart är premiär, då är det hur roligt som helst. Jag älskar att stå på scen, utbrister Joel Boström Müssner.
Så är det också hans tredje föreställning. Och en av anledningarna till att han sökte in på Katedralskolan.
– Jag lär mig mer och mer för varje gång. Och får större roller för varje år. Jag hoppas att jag kan jobba med detta i framtiden.
För Johanna Fredricsson är det dock första föreställningen som hon medverkar i, även om sång ligger henne varmt om hjärtat. Förutom det verkar den stora gemenskapen vara en extrabonus som såväl Johanna Fredricsson som alla de andra medverkande nämner.
För ingen musikal utan en orkester. Filippa Prozth och Henning Bollmark spelar flöjt respektive klarinett.
– Det här är det roligaste man kan göra, det är absolut värt att offra sitt lov för, säger Filippa Prozth glatt efter att jag rövat bort henne en stund från dagens repetitionsarbete.
Henning Bollmark, som varit med i alla år han gått på skolan, instämmer:
– Det är en satir och musiken speglar det på ett roligt sätt. Den är skämtsam och överdriven. Samtidigt som den ibland är hjärtskärande och tårdrypande eller jättehoppig och studsig. Och man känner samma sak när man spelar.