Respektfull distans

Regissören Woody Allen är numera 77 år men spottar ändå ur sig en film om året. Den senaste, Midnatt i Paris, blev en stor publikfavorit och belönade honom också med en Oscar för bästa manus, som han i vanlig ordning vägrade att ta emot.

Med en karriär som startade när han skrev små skämt för olika tidningar som 15-åring, som innehåller mästerverk som Annie Hall och som inkluderar hela Hollywood-eliten finns här så klart mumma att gräva i. Och Robert B Weide, producent och regissör för bland annat Simma lungt, Larry, gör ett skapligt jobb.

Bäst är filmen i början. Det är roligt att se bilder på den unge Allen och höra rappa historier om hur han som skolgrabb började tjäna mer pengar än sina föräldrar och hur han efter en trevande start fick fart på sin egen stil i filmskapandet.

Utan att bjuda på något revolutionerande nytt är filmen en helt okej och linjärt upplagd introduktion till Woody Allens filmer och hans utsiktslösa livsfilosofi - att undvika döden till varje pris.

Det är också kul att höra på paraden av välkända medarbetare. Mariel Hemmingway berättar till exempel om hur det var att filma mot honom i Manhattan och Scarlett Johansson om hur det är jobba med regissören nu för tiden.

Problemet är att Weide håller en alltför respektfull distans till Allen. Faktumet att han har gjort en hel del, med Allenska mått mätt, usla filmer under en lång period tas visserligen upp, men inte på långa vägar tillräckligt hårt. För att denna kreativa svacka ska bli intressant alltså. Och när vi kommer fram till 1992, då Allen filmade Fruar och äkta män med sin fru Mia Farrow och den stora skandalen med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn (som Allen numera är gift och har barn med) briserade, så nämns det men inget nytt kommer fram.

Woody verkar inte vara så sugen på att snacka om det och det är trots allt ett problem för en dokumentär som gör anspråk på att vara heltäckande.