Resa genom tid och rum med OD

Många körer nuförtiden framhåller stolt sin "blandade repertoar", och traditionstyngda Orphei drängars vårkonsert utgjorde inte heller något undantag. Kören gapar verkligen efter mycket i ambitionen att presentera axplock ur över 200 års musikhistoria; tur är då att allt från nationalromantiska repertoarstycken till Ligetis långsamma klangvärldar framförs med kärlek och skicklighet.

Konserten utgjordes, efter en pliktskyldigt svensk inledning med bland annat den obligatoriska Hör, I Orphei drängar och Fredrik Kuhlaus Majsång, av en internationell hälft följd av en avdelning dominerad av inhemsk musik.
Kanske var ordningen lite olycklig, då flera av höjdpunkterna nåddes redan före paus. Två nygamla dryckesvisor, Poulencs Chanson à boire och Luigi Dallapiccolas Estate, båda med gammal text satt till nyskriven musik, öppnade för ett avsnitt där ramarna för den traditionella körmusiken sprängdes.

Javier Bustos La noche en la isla, skriven för OD 1992, blev den första av tre fullträffar som utgjorde klimax för konsertens första del. Med rika klangeffekter och ett böljande, stämningsfullt framförande förmedlades Pablo Nerudas text. I nästa nummer förgyllde gästande flöjtisten Kristina Eriksson den estniske tonsättaren Veljo Tormis' Kolm mul oli kaunist sõna. Stycket blev ett spel mellan ljus och mörker där kören ibland fick tala, ibland vandra makligt med flöjten som ivrigt irrande följeslagare.

György Ligetis The alphabet blev en långsam men spännande resa genom det engelska alfabetet, i vars komplexa klanger och spänningsfält OD:s kompetens verkligen sattes på prov. Resultatet blev lyckat, och bland glissandon och perkussiva "bokstäver" nåddes stundtals en fullständig förvandling av körklangen till suset av en bortklingande cymbal eller en sakta vibrerande massa.
Konserterns andra del ägnades åt det svenska, och bland Alfvéns och Peterson-Bergers klassiker syntes också nyare verk som Anders Öhrwalls Fäbodpsalm. Här fick sopranen Hillevi Martinpelto, som tidigare under konserten framfört arior ur Norma och Tosca, och Kristina Erikssons flöjt avteckna sig över kören i en ordlös sång. Martinpelto stod i centrum i Peterson-Bergers Längtan heter min arvedel och Intet är som väntanstider, varefter konsertens ändpunkt nåddes i uruppförandet av Jan Sandströms Vuojnha biegga. Verket, skrivet på beställning av OD, bygger på en jojk, och innehåller bland såväl tongångar som ljudimitationer många kopplingar till samerna. I det genomarbetade och organiserade körformatet framstod dock den stelnade jojken, inte minst i en aningen tafatt soloinsats, snarast som ett slags exotism.

Och det faktum att tretaktsgunget är detsamma som i Alfvéns romantiserade bild av den svenska folkmusiken hundra år tidigare, väcker frågor om möjligheten att ympa in en anrik, gehörsbaserad musiktradition på den klassiska körsångens träd.

Resa genom tid och rum med OD

Orphei Drängar gapar efter mycket med sin ambition att ge smakbitar ur 200 års musikhistoria, tycker Johan Landgren.