Hon säger det direkt. Detta är ingen berättelse med ett lyckligt slut, ingen historia som kan rubriksättas enligt formulär 1 A: Jag var dödssjuk, men nu är jag mirakelfrisk.
– Jag är inte orolig för hur boken ska tas emot, men jag vill inte att den ska läggas ihop med en massa sjukdomsböcker av den sorten.
Det har gått 33 år sedan debuten med Inte skära bara rispa, men Agneta Klingspor framstår fortfarande som en udda fågel i den svenska skönlitteraturen. Hon har ett språk som ömsom smeker, ömsom bråkar och bänglar med läsaren. Lika obändigt – ibland nästan obehagligt -–konsekvent har hon varit när det gäller sina ämnesval. De utgår i princip alltid från hennes eget liv.
– Jag har en väldigt oromantisk syn på mig själv. Jag ser på mig själv kort och gott som ett material och det är det materialet jag arbetar med.
Stängt pga hälsosjäl startar i väntrummet till en röntgenavdelning någonstans i Stockholm. Agneta Klingspor - eller hon, som huvudpersonen konsekvent kallas i romanen - gruvar sig inför den stundande undersökningen och minns när hon upptäckte knölen i bröstet. Låg hon inte på sidan i den lilla sängen i det lilla rummet, trångt som en kabyss, och hamnade med handen där och kände en knöl? Hård, tydlig. Och glömde bort den.
I sex månader glömde hon bort den. Hon var 62 år och precis innan cancern upptäcktes hade hon känt sig osårbar.
– Jag hade skrivit två böcker och de hade fått otroligt bra recensioner. Jag hade fått ett tioårigt stipendium, min ekonomi var räddad, jag behövde inte tvingas ut som invandrarlärare och vikarie hit och dit. Jag hade flyt verkligen och det gjorde att jag kände mig osårbar.
När orden väl sagts - när sjukdomen blivit till verbalt och hon inte längre kunde låtsas som ingenting - började hon leta efter böcker skrivna av kvinnor som drabbats av cancer. Det fanns inte många, säger hon, och de som fanns var journalistiskt präglade, ofta tradigt skrivna.
- Då kände jag att här fattas någonting, det fattas en gestaltning av den här processen som så många kvinnor har gått igenom.
I sin bok gestaltar Agneta Klingspor såväl ångesten som ilskan, dödsrädslan och den där oförklarliga ömheten hon vid sällsynta tillfällen känner för cancern som slagit bo i hennes bröst. Just för att den är hatad måste hon älska den. Hålla cancer ömt i famnen, klappa, klappa liten cancer.
Men hon, som i alla år har hyllat icke-förträngningen kunde inte längre leva enligt sina egna principer. Hon behövde skjuta döden ifrån sig, lade snabbt ihop tidningen när hon av misstag hamnade på sidan med dödsannonser. Att hon bara något år dessförinnan skrivit om ämnet kändes väldigt avlägset.
- Tidigare kände jag att döden är en så pass viktig del av oss, eftersom vi alla ska dit, att jag måste fundera och laborera med den. Men det kan man bara göra när man är frisk. Det är mycket svårt att göra det när man är väldigt sjuk.
Vid sidan av skrivandet dokumenterade Agneta Klingspor sin tillvaro i bild. Med en enkel mobilkamera fotograferade hon sig själv och sin omgivning, mitt i det känslomässiga kaoset. Hon tog minst tusen bilder, säger hon, men bara en bråkdel finns med i boken.
- Bilderna är ett flöde i en blick som går runt och håller fast i verkligheten. Det var det som fotandet handlar om, att jag ville hålla fast verkligheten, den skulle inte försvinna.
I dag är knölen borta, Agneta Klingspor är färdigstrålad, men vågar ännu inte betrakta sig som frisk förrän hon om tre år får sluta att äta de sista cancermedicinerna.
- Den största erfarenheten av det här är att jag insåg att när någon säger till mig hädanefter jag klarar inte av det, det går inte, jag kan inte så säger jag jo, det kan du. Livet visar att man kan allt.