I ett reportage händer det något. Läsaren får möta människor och miljöer; presenteras för ljud, dofter och smaker, för händelser och personligheter, för känslor och fakta. Krig, miljöförstöring, kärlek, musik, idrott… Det finns ingen gräns för reportagets ämnen. Reportage är också en av de journalistiska genrer som läsaren möter i UNT. Ett exempel är reportern Lotta Frithiofs serie artiklar om cancersjuka Kajsa Wennmans sista år, den avslutande artikeln publicerad den 2 juni i år.
Gemensamt för välskrivna reportage, som står sig som läsning långt efter sin aktualitetstid, är att de tar med läsaren på en ”resa” på samma sätt som god skönlitteratur gör. Med korrekta fakta och ett litterärt skrivsätt i harmoni med reportagets ämne.
Men hur arbetar journalister och författare när de gör reportage? Finns det regler, metoder och knep? Det studerar och diskuterar man, och det prövar studenterna på i sitt skrivande, under en ny ettårig kurs, vars första årskull studenter började i höstas: Reportaget som undersökning och berättelse vid Institutionen för informatik och media vid Uppsala universitet.
Uppsalaförfattaren och universitetsläraren Martin Landahl är kursansvarig. Själv har han många reportage och ett flertal böcker i bagaget. Studenterna han leder i kursen har gått den ettåriga masterutbildningen i journalistik, som i sin tur kräver en akademisk grundexamen i botten.
Också i masterkursen tränas studenterna i längre reportage, som de publicerar i en antologi som examensarbete. (Ett urval av de reportagen publiceras också som en sommarserie i UNT, se faktaruta intill.) I den specialinriktade reportagekursen skriver deltagarna var sin reportagebok eller reportageserie.
Hur kom kursen till?
– Det fanns en efterfrågan på en specialkurs om det längre, mer komplexa, reportaget. Både från studenter och verksamma journalister. Utbudet av reportageböcker och reportagetidskrifter är stort, men kvaliteten ganska ojämn. Berättarhantverket lämnar en del övrigt att önska, säger Martin Landahl.
En viktig sak får hans studenter höra och diskutera om och om igen. Och praktisera: Att reportagekonsten handlar om att vara där. På platsen där det händer eller har hänt. Hos eller nära den/dem det handlar om. Att använda sina sinnen. Att med kritiskt sinne kolla fakta. Och att till slut reflektera över sin egen text.
– Det är bättre att skriva 150 suggestiva sidor än 350 pliktskyldigt redovisande. Efter sådär 50 sidor har läsaren fattat galoppen. Då gäller det att anstränga sig stilistiskt för att hålla kvar läsarens intresse, säger Martin Landahl.
Det är inte bara det praktiska hantverket reportagekursen lär ut.
– Vi vill på sikt utveckla teoribildning kring reportaget som genre. I svenska universitetsutbildningar i journalistik är vi bra på historiken och hantverket medan teoridiskussionen släpar efter.
UNT deltar i ett av kursens seminarier. Där diskuterar deltagarna varandras texter. En handfull studenter sitter i ett litet rum med papper, kaffekoppar och pennor framför sig. Bara en använder just nu sin elektroniska skrivplatta.
– Ska man ha pratminus eller citattecken (”), säger någon om sin text och diskussionen mynnar ut i att pratminus (som i den här texten) fungerar bra i reportage, medan citattecken möjligen är bättre i skönlitteraturen för att visa att nån yttrar sig.
En text har omarbetats sedan förra seminariet. Blev den bättre eller ej? Texten nagelfars. Och ja, något blev bättre, medan något annat behöver skrivas om igen.
– Tack så mycket, säger skribenten efter den i all vänlighet ganska tuffa genomgången och berättar för UNT att det kan kännas jobbigt ibland att få kritik, men att det gynnar texten i ett större perspektiv än stundens.
Studenterna känner varandra väl vid det här laget. Dessutom är de proffsskribenter, ett par av dem periodvis verksamma på UNT, och får som sådana vara beredda på att försvara sina texter i olika sammanhang.
– Vi vill varandras grejer väl, säger gruppen.
Det är som i vilken skrivargrupp som helst. Men till skillnad mot diskussioner kring skönlitterära texter, gäller det här lika mycket faktakoll, trohet mot händelser och respekt för verkliga nu levande människor, som hur man gestaltar skeenden och situationer i stället för att enbart berätta om dem.
Varför tycker både studenterna/journalisterna och kursledningen att det är så viktigt med just reportage?
– Det är den ultimata journalistiska formen för att berätta något väsentligt om vår samtida verklighet, säger Martin Landahl.
– Kan det finnas något viktigare att ägna sig åt – eller roligare?