Rena öknen, Arn

Böckerna har sedan länge spätt på författarens miljoner och blandningen av saga och sanning blev en stor succé. Sällan har väl svenska folket blivit intresserat så för historien. I Västergötland kan man numera gå vandringar i "Arns fotspår". Det är lätt att glömma att han är en fiktiv figur.
Film och litteratur är dock två skilda saker så spänningen var hög som filmpremiären närmade sig. Resultatet har blivit ojämnt och blandat.
Arn - Tempelriddaren inleds snyggt och storslaget. Ett antal ryttare spränger fram i öknen och det börjar se illa ut för de jagade. Då står han där på en klippa, Arn, hjälten. Uppsutten på sin eldiga springare gör han med några snabba hugg slut på de onda, allt till mäktig musik.

Det är lätt att bli imponerad av Uppsalafödde Joakim Nätterqvists färdigheter i rollen. Han rider mycket bra och svingar svärdet, designat av Uppsalabon Peter Johnsson, som ingen annan i svensk film.
Annars påminer Arn en del om Guillous romanfigur Carl Hamilton som räddat landet i många böcker. Det märks också tydligt att Arn är ett slags anfader till denne. De är samma typ av övermänniskor som behärskar alla för sin tid kända stridskonster. Det är ingen tillfällighet att Arn kan hantera svärdet lika bra med höger som vänster hand De är för övrigt duktiga på allt annat också, latinet går in hur lätt som helst. Båda är också lite torra och humorlösa, lägg till lojala och innerst inne goda.
Om det är dålig regi eller brist på talang så är det svagt skådespeleri i övrigt.

Miljöerna och rekvisitan är genomgående av hög klass. Roligt med film där araberna skildras med respekt också.
Det är svårt att veta om filmerna (nummer två kommer till hösten) är tänkta för de som läst eller inte läst böckerna. Har man inte gjort det bör man åtminstone läsa på den svenska (och överhuvudtaget dåtida) historien. Har man läst romanerna blir nog filmen mest som att pricka av olika händelser som passerar snabbt över vita duken.
Det mesta blir tyvärr också rapsodiskt. Snabba klipp mellan Arn i Det heliga landet och hans älskade Cecilia inspärrad i klostret. Där finns ytterligare ett antal historier att berätta men det hinns inte med.
Det är inte lätt pressa in så mycket text på bortåt fem timmar film (båda filmerna tillsammans). Mest liknar Arn - Tempelriddaren en Illustrerad Klassiker där olika scener visar vad som händer men som alltför sällan berör. Det känns också som om man börjat bakifrån i det samarbete med tv som man har. Det verkar mer tv-serie än spelfilm och påminner ofta om en lång sammanfattning av ett tidigare avsnitt.

Möjligen har de många finansiärerna krånglat till det. En dansk regissör, svensk manusförfattare, finsk kompositör och skådespelare från en lång rad länder har knappast underlättat.
Trots pengar från många olika källor blev filmen tyvärr som befarat en i internationellt perspektiv sett lågbudgetfilm. Det må vara Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna men när kungen kommer ridande med ett följe på under tio man och den stora striden i Palestina måste ske i sandstorm för att dölja att så få deltar känns det fånigt. Genomgående skildras saker i det lilla formatet. Det är bara i Jerusalem som det växer en del och tydligen var det i öknen pengarna försvann.
Filmen har dessutom precis samma problem som Guillous böcker, om så Arn, Hamilton, Ondskan eller vad det kan vara. Han är en mästare i pålästhet och intrigupplägg, men alls i samma klass när det gäller dialog eller skildring av relationer. Erotik ska vi inte prata om.

Den i hast gjorda klippningen för att få ned åldersgränsen till elva år kan också vara en bov. Där försvann kanske lite av nerven i dramat, vem vet.
Nu är Arn - Tempelriddaren en ganska uddlös historia. Och så var det väl knappast tänkt.

FOTNOT: Filmen har premiär på juldagen.

Rena öknen, Arn

Så har den då premiär, den länge omtalade filmversionen av historien om Arn, Jan Guillous hjälte från 1200-talet, i tre romaner. Tyvärr gick för många av de satsade miljonerna till scenografi, tycker Björn G Stenberg.