Ren klass

Richard Hawley har lovat länge nu och släpper till sist ett album som kommer att bli en klassiker. Lady's bridge - döpt efter en bro i hans hemstad - är hans femte album sedan solodebuten 2001. Genombrottet kom med förra Coles Corner, också det en platta att leta upp igen, den håller för ett antal rundor ytterligare.
Hawley är flitigt efterfrågad som studiomusiker och har dessutom turnerat med så skilda akter som Pulp, R.E.M. och - Nancy Sinatra. Han är faktiskt lite inspirerad av hennes far Franks sätt att sjunga.

Han kan sin pophistoria. Om man blandar Roy Orbison, Walker Brothers, Frank Sinatra, Johnny Cash, Beatles, Hank Williams och The Smiths, ja, då kanske det skulle låta så här. Särskilt om man kryddar med allt det som bara är Hawleys eget.
Han är en superb låtskrivare och kan konsten att sjunga så att varje klyscha kan passera. Om han nu nedlät sig till att skriva sådana. Vilket han då inte gör. Här är elva sånger som var och en av dem kunnat vara en singel. Redan versen fastnar och refrängerna lyfter än mer. Han behärskar konsten att hålla sig på precis rätt sida om gränsen till det sentimentala.
Som rutinerad studioräv är Richard Hawley en skicklig arrangör och lika duktig på att hitta någon speciell liten krok i ljudbilden som ger en lite ny dimension åt en till synes alldaglig låt.

Vadå ohämmat hyllande? Lady's Bridge är enda utmanaren till Teddy Thompsons nya än så länge. Även här imponeras jag av de snygga stråkarrangemangen. Senaste trenden i England?
Båda är det perfekta soundtracket till den alltmer avsvalnande sensommaren. Många kommer att bli förälskade till Richard Hawleys musik. Än fler kommer att skilja sig...

Ren klass

SMARTPOP. Sheffields stolthet Richard Hawley överträffar sig själv, tycker Björn G Stenberg.