Jag kom inte från något troende hem. Jag föddes i Eskilstuna 1960, och Mälardalen är en mycket sekulariserad del av Sverige. Religionen fanns inte på något naturligt sätt i min omgivning. Jag döptes som barn, men det var ren konvention. Fram till att jag var tolv år eller så besökte jag aldrig någon kyrka
Men jag blev tidigt intresserad av de religiösa frågorna. Det var som ett privat intresse för mig när jag kom upp i tonåren – och det är ju en tid då man kan sysselsätta sig väldigt intensivt med saker. Jag började läsa mycket, både teologi och filosofi.
När jag gick på gymnasiet bestämde jag mig så för att bli katolik. Jag fann en stor, uråldrig och internationell kyrka – med plats för filosofi. Det betydde mycket för mig då. Jag upplevde det som en öppning helt enkelt, en större värld.
Jag förstår att vissa människor känner sig instängda av det katolska ramverket, men för mig har det faktiskt aldrig varit så. Om man känner liturgin väl så ser man att det finns frihet inom ramen. Det är som att komma in i ett välordnat hem och veta var det finns plats att röra sig.
Dessutom – de här traditionerna och ritualerna som präglar kyrkan är inte direkt hopkokade på en eftermiddag. De har vuxit fram organiskt under tvåtusen år. Uttrycksformerna är så att säga avslipade av väldigt många människors erfarenheter. Det upplever jag som värdefullt.
För mig bottnar gudstron i något mycket allmänmänskligt. Det är förresten något som jag ser som min mission: att göra det tydligt, och den katolska traditionen närvarande i Sverige. Jag upplever att svenskarna har så oändligt svårt att ta religionen som något naturligt mänskligt.
Det är för mig tragiskt. I de allra flesta kulturer i världen ses tron inte som något udda, något onaturligt. Men så har det blivit här. Jag tror att det har att göra med det gamla statskyrkosystemet. Kyrkan har i Sverige setts som statens förlängda arm – en myndighetskyrka. Det har inte varit bra för religionens anseende.
Den nära koppling som funnits mellan religion och moral har också varit negativ. Att vara religiös, åtminstone för två generationen sedan, det var att vara en väldigt allvarlig, moralisk människa.
Men för mig handlar religion inte i första hand om det, utan om att försöka förstå tillvaron – och att försöka förstå den som meningsfull. Jag tror att den här väldiga fokuseringen på den religiöse som en sträng moralisk förebild har fått människor att tänka: det där är inget för mig, det är för några få.
Jag hoppas att katolska kyrkan i framtiden ska vara en grupp i civilsamhället som fungerar som generator för viktiga livsfrågor. Och jag hoppas att vi får tillbaka insikten i Sverige att tron inte är så himla udda utan djupt mänsklig. Att man inte behöver vara knäpp för att vara troende.
Jag tror att vi går mot en sådan utveckling. Jag tycker i alla fall att är betydligt enklare att tala om sådana här frågor i offentligheten i dag än vad det var för tjugo år sedan. Man skulle kunna tro att pedofilskandalerna den senaste tiden skulle ha gjort att intresset abrupt minskat. Så är det inte, vilket jag själv faktiskt är förvånad över.
De som anmäler sitt intresse för att bli katoliker ökar tvärtom. Jag tror att det beror på att de som söker sig till katolska kyrkan är människor som ser att tron är en levande verklighet för katolikerna, något som är värt att ta på djupaste allvar och som håller genom tidernas skiften.