Religion på tv - herregud så pinsamt

Religion diskuteras för fullt i medierna just nu, men de flesta duckar för de verkligt intressanta, religiösa frågeställningarna tycker Katarina Sandström Blyme.

Katarina Sandström-Blyme

Katarina Sandström-Blyme

Foto: Åke Karlsson

Kultur och Nöje2010-03-20 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det talas ibland om religionens återkomst och visst, en snabbtitt i radio- och tv-tablåer styrker påståendet. I debattsofforna trängs imamer, rabbiner och biskopar. Det diskuteras slöjor, evolutionsteori kontra intelligent design, Muhammed-teckningar och kyrklig vigsel för homosexuella.
20-årsjubilerande radioprogrammet Människor och Tro rapporterar oförtrutet vidare om religionens roll i samhället och under åtta tisdagskvällar förkunnar Jonas Gardell i egna tv-serien Åh, Herregud!

Religionen som värdegrund - och konflikthärd - är alltså välbevakad. Men varför så tyst om själva upplevelsen av andlighet? Om tvivlen, trösten, längtan - och om svaren som en del finner i olika andliga skolor.
"Tro är en privatsak" hävdar Humanisterna och ser helst att helgmålsringning och direktsända gudstjänster försvinner från public service. "Tro är pinsamt" tycker andra, särskilt människor med intellektuella anspråk.
Det illustrerades tydligt i förra veckans Babel när författaren Maja Lundgren ombads ge ett lästips. Hon skruvade lite besvärat på sig och tog fram en bok - "den heter Tao te ching nåt såntdärnt". Understödd av Daniel Sjölins milt roade uppsyn läste hon sedan några av bokens visdomsord och avslutade urskuldande med "ja, det är lite religiöst".

Är det inte ganska häpnadsväckande? En författare, som i Myggor och tigrar sopade banan med det manliga kulturetablissemanget, hukar inför att läsa några rader av taoismens grundare Lao-Tse! Galen har hon kallats av vissa kritiker. Att förknippas med österländsk mysticism är förstås ännu värre.

En som inte smyger med sin tro är Jonas Gardell. Hans serie har det personliga tilltal jag efterlyser. Men tyvärr dränks det i allsköns inslag. Gång på gång går den röda tråden förlorad. De hittills visade avsnitten uppehåller sig stort vid Gamla Testamentet - vilket visar en annan svaghet i mediernas hantering av andlighet.
Varför alltid denna begränsning till de abrahamitiska religionerna, det vill säga kristendom, islam och judendom? Har inte buddister något att tillföra? Hinduer? Var finns representanterna för det man lite slappt brukar kalla "new age"?

Låt dem alla inta tv-sofforna! Ut med ideliga folk-på-stan-enkäter och skojsiga garv. In med samtalet. Hur ser en kristen på reinkarnation? Vad är buddistens syn på teodicéproblemet? Åh herregud, vad spännande det skulle kunna bli!
PS. Samtalsserien Annas eviga är tillbaka. Måste man förlåta allt? är frågan i första avsnittet, SVT2 nästa söndag. Låt oss hoppas på ett samtal med stort S.

Katarina Sandström Blyme är frilansskribent. Mediespalten publiceras varje lördag. Övriga skribenter är Björn Lövenlid, Therese Eriksson och Anders Mildner.