Nu är det jul igen.
Jag har en nära vän som är kämpande ateist och blir lika upprörd varje år.
Han hävdar att kyrkan har ”stulit” midvinterfesten och försökt göra den till sin.
Själv är jag en kristet influerad sökare och tvivlare och medlem både i kyrkan och kyrkofullmäktige. Jag har inget problem med blandningen av gammal nordisk folktro och det i och för sig obevisade påståendet att Jesus skulle ha fötts mot slutet av december månad. Barnet i krubban väger lika tungt som skinkan på fatet.
Tomtens smygande i gårdsmörkret och Marias och Josefs vandring till stallet i Betlehem är två berättelser på samma tema: om dem som inte ges plats i stugvärmen. Outsiders.
Meningsutbytena med min vän vid kafébordet har tvingat mig att fundera över vad julhelgen verkligen har betytt i mitt fall.
Och tanken flyger till uppväxten i Uppsala. När jag då räknat bort de självklara och rituella inslagen som gäller för långt fler än mig – släktsamvaro, smakliga eller pliktmässiga maträtter, julklappar, besök i kyrkan- återstår två saker av bestående värde: det nordiska, hur jag blev så kallad nordist, och bandyn: hur jag lärde mig älska Sirius.
När julgranen ska prydas finns bara en klenod jag haft med från mitt barndomshem, ett nordiskt flaggspel, och det måste alltid sättas på plats. Det är bleknat, tejpat och slitet men associerar på märkligt vis till en erfarenhet jag burit med mig från min första tid i livet: grannfolkens närvaro. Jag föddes under Hitler-krigen. Andra må ha haft enbart svenska flaggor i granen, men solidariteten med de många norska flyktingarna i Uppsala, oron över vad som skedde i Finlands krig mot Sovjetunionen, gjorde det till en självklarhet att vårt demokratiskt nordiska hörn av världen tillmättes ett högre värde än snäv blågul patriotism. Jag har dunkla minnen av norska Kari som brukade vara barnvakt åt mig. Jag har bevarat några brev från henne efter att hon återvände till sitt befriade hemland. Mina föräldrar och far- och morföräldrar månade aktivt om folk som flyktade både från Norge och från kontinenten. Samma sak efter Ungernupproret 1956. Andra familjer tog emot finländska krigsbarn.
Naturligtvis är känslorna kring julgransprydnaderna inte enda orsaken till att jag som journalist i över femtio år fått lyckan att ofta ägna mig på de nordiska regionerna som ett specialområde –som radiokorrespondent och skribent- men symbolers roll som stimulantia ska inte undervärderas. Vid två tillfällen utvidgades flaggprakten i granen.
Vid julen 1980 hedrades Lech Wałȩsas kamp i grannlandet Polen med ett tiotal små polska flaggor med ordet Solidarność inskrivet som jag fått med mig från en reportageresa. När Baltikums frigörelse kunde skönjas fanns också Estland blå-svart-vita med. Men kvar hänger idag bara de fem slitna nordiska papperslapparna med kors på. I mitt sinne företräder de något mycket större än de småstater de officiellt representerar.
Någon kan invända att soldaritet värd namnet borde omfatta mer än bara grannskapen runt oss. Jag hade inga FNL-flaggor i granen under Vietnamkriget och aldrig har där synts FN:s kransomgärdade jordglob i blått och vitt. Att begränsa det ”moraliska rummet” till vårt närområde duger inte inför 2020-talet, kan somliga hävda.
För att bemöta sådana anklagelser föreslår jag ett seminarium under 2018 för att diskutera världens flyktingkris, klyftan mellan Öst och Västeuropa, behovet av EU som en federation och dess plats i världspolitiken och de nordiska samhällenas roll i allt detta.
Barndomens julgransflaggor handlar faktiskt om så stora ting.
Och så detta med Sirius. Dagarna efter julafton var tråkiga, men så kom Annandagsbandyn mot slutet av 1950-talet. Studenternas fotbollsplan var spolad. Premiären till Elitserien förlades till just den dagen och julen bjöd på en idrottsfest att se fram emot. Sirius med gamla klasskamraten Carl-Erik ”Askis” Askelöf var på väg mot sin storhetstid med flera SM-guld. Då lärde jag mig att bandy är den vackraste bollsporten av alla, i synnerhet så som den spelas idag med rörlighet och snabbåkning över hela planen.
Svenska kyrkan försökte i det längsta förhindra bandy på Annandagen –så lär det ha varit- men den fick ge sig. Och tur var det, för religion och bandy hör ihop. Nattvardsvin och bandyportfölj. Man kunde gott tänka sig att ärkebiskop Antje Jackelén var med och välsignade SM-finalens återkomst till Studenternas den 17 mars 2018.
Då hör jag i andanom min ateistiske vän sucka: ”Va, ska dom nu stjäla bandyfinalen också?”.