Det finns två bilder eller berättelser om den moderna utvecklingen som berör relationen mellan religion och samhälle. Den första bilden illustrerar framväxten av ett pluralistiskt och specialiserat samhälle där den individuella auktoriteten är avgörande. I den bilden ingår en konflikt mellan modern rationalitet och religiositet, som inleddes på 1800-talet. Tanken är att 1900-talets välfärdsstat, med en successiv förskjutning mot privata frihetsvärden, har gjort religionen överflödig. Konsumtionssamhällets valmodell har blivit en livsstil som ger identitet och mening. Att ge upp det fria valet, som vissa religiöst engagerade personer anses göra, är något avvikande och rent av ett tecken på ohälsa. I det moderna samhället är individens livskvalitet i centrum och religionen blir nyttig endast om den bidrar till denna livskvalitet. Enligt denna berättelse går religionen från det offentliga till det privata.
Den andra bilden eller berättelsen talar om en ökad religiös synlighet, som motsäger 1900-talets utveckling mot religiös marginalisering. Den visar att det kollektiva samhället fortfarande har betydelse, inte enbart för en välfärdsstats generella stöd, utan också för de värderingar som lyfter fram individers frihet att välja. Det är en alternativ berättelse som visar att religionen aldrig har försvunnit från den offentliga arenan, så som sekulariseringsteorin har förutsatt. Framför allt utgår denna alternativa berättelse från det faktum att de nordiska länderna har dragits in i en global ekonomisk, social och därmed också religiös förändringsprocess. Det är både den omfattande migrationen till rika länder, med religiös pluralism som följd, och ökade svårigheter att klara den sociala omsorgen, som bidrar till att dra in religionen i ett offentligt samtal. Enligt denna berättelse går religionen från det privata till det offentliga.
Jag brukar kalla dessa två berättelser för den långa och den korta berättelsen. Den långa 1900-talsberättelsen är väl utforskad och utgår från antagandet att religion är oförenlig med ett modernt pluralistiskt och differentierat samhälle. Den korta 2000-talsberättelsen sätter in Sverige i ett globalt perspektiv, där religionen uppfattas som en del av det moderna. Det är en berättelse som utmanar invanda föreställningar om religionens roll mellan det privata och det offentliga, och som därför röner stor uppmärksamhet inom den samhälls- och religionsvetenskapliga forskningen.
Allt detta och mycket mer behandlas i en ny bok som bygger på den stora religionsundersökningen 2008 i Norge, med titeln: Religion i dagens Norge. Mellom sekularisering og sakralisering. Detta är en rapport som lika gärna kunde gälla Sverige, även om vissa siffror avviker något. Den grundläggande bilden av ett sekulärt nordeuropeiskt samhälle, där religionen har förts till den privata valsfären, i en allmänt subjektiverad kulturkrets, stämmer väl överens med Sverige. På samma sätt stämmer diskussionen om en motberättelse, som håller på att växa fram. Den visar på senare årtiondens sakralisering av sfärer, platser och människors inre liv, som gör existentiella privata frågor till en offentlig angelägenhet, och på religionens tydligare etiska och moraliska roll för global välfärd och omsorg, som har politiska övertoner. Detta är en generell förskjutning i den religiösa rollen som inte har med medlemstal att göra. Det är snarare formerna för staters relationer till kyrkor och religiösa organisationer som förändras.
Den korta berättelsen har också att göra med en medial fokusering på religion i ett globalt perspektiv som särskilt lyfter fram det extraordinära. Det gör att extrema religiösa grupper i världen anges som självklara exempel på religiös normalitet. Särskilt framhålls islam som en konfliktskapande religion med orimliga anspråk på närvaro i en offentlig samhällssfär. Kvinnor blir en konfliktarena mellan frihet och förtryck. Religiöst engagerade kvinnor, som till exempel hävdar rätten och friheten att bära slöja, och det sekulära samhällets företrädare, som uppfattar samma slöja som ett hot mot uppnådda friheter och rättigheter, använder således samma grundläggande mänskliga rättigheter som argument för sina skäl. Denna typ av religiös offentlighet har västerländska stater svårt att hantera.
Majoriteten av de personer som besvarar stora enkätundersökningar, som den norska, tänker inte alltid på att de lever i en majoritetskultur där religiösa symboler är självklara och underförstådda. Denna underförstådda självklarhet gör i praktiken religionen osynlig. Detta förklarar varför majoriteten nordbor inte uppfattar sig som religiösa. En annan sådan självklar värdering är tolerans mot oliktänkande. När 76 procent av de svarande i den norska undersökningen anser att vi skall respektera olika religioner, samtidigt som endast 45 procent anser att alla religioner skall ha samma rättigheter, är detta å ena sidan ett uttryck för en sådan grundläggande tolerans mot skilda åskådningar (som lever i det privata), men samtidigt å andra sidan ett uttryck för en ovilja att ge den profilerade religiositeten, och då särskilt islam, en offentlig legitimering (eftersom denna religiositet går utöver det privata). Denna ovilja gäller ytterst alla religiösa grupper, som inte inrättar sig efter den mjuka sekularitet som är de nordiska ländernas kännetecken. Den övervägande andelen svenskar (och norrmän) är varken religiösa eller sekulära fundamentalister utan de befinner sig i stället i rummet mellan en mjuk religiositet och en mjuk sekularitet. Det är en religionsform som den amerikanska religionssociologen Nancy Ammerman kallar för en gyllene regel-religiositet.
Denna problematik återkommer, men på ett delvis annat sätt, då undersökningen frågar om religiösa ledare skall få påverka politiska beslut. En sådan fråga är det endast 8 procent som bejakar, medan 63 procent anser det vara positivt att biskopar deltar i den offentliga debatten. Det är också endast 30 procent som tar avstånd från tanken om ett fortsatt statskyrkosystem. Detta visar att den sekulära grundhållningen är den givna, och att religiösa ledare inte har med partipolitiken att göra, men att religiösa ledare välkomnas att delta i den offentliga debatten på samma villkor som andra samhällsaktörer. Komplicerat är dock att majoritetskyrkorna i Norden genom sin storlek i praktiken har en offentlig roll. Också Svenska kyrkan regleras genom en särskild lag, som gör den offentlig. De politiska partierna är direkt indragna i regleringen av religiösa organisationer. Vigselrätten har juridisk innebörd. Religionen i Norden är således offentlig genom kyrkornas roller men privat som föreställning och åter offentlig igen som moralisk och etisk röst inom ramen för den civila samhällssfären. Detta visar på komplexiteten i relationen mellan det privata och det offentliga.
Den norska undersökningen visar vidare att gränserna mellan privatmoral och samhällsmoral har blivit mindre tydliga under senare årtionden. Globaliseringen, migrationen och nya sociala och ekonomiska utmaningar gör att religionen tränger in i det offentliga samtalet. Samtidigt sysslar politiken allt mer med frågor som har att göra med människors existentiella frågor liksom med religiösa seder och bruk. Kvinnor är både mer religiöst engagerade och tillhör det moderna sekulära samhällets nyckelgrupper och fungerar därför som brobyggare mellan dessa sfärer, på ett inte helt okomplicerat sätt. Samtidigt är det kyrkornas sociala omsorgsvärden, och sociala handlande, som uppskattas mest. Det är särskilt inom detta fält som det differentierade samhällets specialisering bryts, och religionen så att säga läcker in i en annan samhällssfär på ett politiskt acceptabelt sätt. Kyrkors och religiösa organisationers värnande av människor och natur, och arbetet för fred och försoning, välkomnas starkt och uppfattas som ett värdefullt stöd i det internationella arbetet för människors lika värde mot fattigdom och för en hållbar miljö. Däremot har religionen inget med det sekulära rättssamhället och dess förvaltning att göra. Där går gränsen i de nordiska länderna.
Boken om religion i dagens Norge, är innehållsrik och ger många uppslag. Den visar att traditionella sekulariseringsteorier fungerar i ett nordiskt 1900-talsperspektiv men att dessa inte har samma entydiga relevans i ett globalt 2000-talsperspektiv. Det är denna nya parallella utveckling som ger en känsla av osäkerhet inför framtiden och som gör att de flesta regeringar i Europa just nu satsar stora belopp på att studera innehållet i pågående religiösa och sociala förändringsprocesser. Mycket står på spel i ett framtida Europa, som utmanas av globala ekonomiska och religiösa rörelser. Kan staterna i Europa hålla samman mitt i denna pluralisering av värden och religiösa synsätt? Hur stark är den sekulära sammanhållningen, och vilken förmåga till religiös tolerans och därmed integration finns? På dessa frågor finns inga entydiga svar.
Anders Bäckström
är professor i religionssociologi vid Uppsala universitet och föreståndare för Linné-stödsprogrammet The impact of religion.