Rejält tuggmotstånd

Den som hoppas att de stora skivbolagen ska våga satsa på annat än sömnig balladjazz av och med dåsande sångerskor har all anledning att misströsta. Det gjorde även Jonas Kullhammar och startade därför ett eget bolag där han kunde vara kung i sitt eget universum. Satsningen föll i god jord. Senast ut är det utmärkta albumet Son of a drummer. Det är också med den skivan i bagaget som han nu turnerar genom Sverige.Bandet öppnar i sprinterfart med ösig hardbop frenetiskt påpiskad av Jonas Holgerssons stockar. Denna följs av Stormen där ett långt, ödsligt klingande pianointro av Torbjörn Gulz leder in i vaggande bop där måleriskt svepande klaviaturspel kontrasterar mot Torbjörn Zetterbergs molande kontrabas och Holgerssons åsktrummor. Frippes blues inleder med ett själfullt solo av Kullhammar och precis då han når den känsligaste passagen bryts stämningen av en högljudd mobiltelefon. I stället för att muttra surt, ler saxofonisten åt det typiska i situationen och övergår till att improvisera en smula kring ringsignalens melodi. Sedan åter ett tvärt kast. Denna gång bär han i väg i ett helt vansinnigt dragstersolo uppbackad av övriga bandet som alla tryckt gasen i botten. Kullhammar är här inte mindre än briljant och trumslagaren som hittills lyckats begränsat väl med sina korta solon återupprättar sitt goda namn med ett fenomenalt trumsolo där en klapprande hi-hat agerar fond och puls till rikt myllrande pukspel. Framåt slutet av konserten börjar bandet förlora sitt fokus, men resan dit har varit så spännande att det får betraktas som en randanmärkning.Detta är jazz med rejält tuggmotstånd och det är av den anledningen också långt mer givande än all den strömlinjeformade mjäkighet som i dag får alldeles för mycket plats. Kullhammar regerar!