Essän är en litterär form som gärna betraktar sig själv. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att just reflektion och betraktelse brukar ses som essäns viktigaste funktion. Naturligtvis finns det gott om metaromaner och likaså gott om lyrik som reflekterar över vad en dikt är. Båda kan visa att de är fullt medvetna om läsarens medskapande roll. Med sin öppna form är dock essän den genre (såvida den kan kallas för det) som påfallande ofta beskriver sig själv genom sin praktik. Det mest pedagogiska sättet att berätta både om essäns historia och om hur en essä ”görs” tycks därför vara att skriva en essä om essän.
Precis så gör Arne Melberg i sina ”Fyra essäer om essäer” i den i slutet av förra året utkomna antologin ”Essä”. I denna samling av tjugosju av de mest kända utländska och svenska essäister hittar vi även Theodor W. Adornos ”Essän som form” och Horace Engdahls ”Den enskildes form”. I inledningen bjuder dessutom Melberg på en litteraturhistorisk översikt över essäns teori, från Georg Lukács, Gerhard Haas och Réda Bensmaïas respektive resonemang om essäns väsen till essän som en icke-genre (John Snyder). I Claire de Obaldias ”The Essayistic Spirit” hittar Melberg argument för att essän är en litterär potential och en ”impuls” till en möjlig kommande roman. Naturligtvis är ”alla essäisters far” Michel de Montaigne den självklara utgångspunkten för alla dessa reflektioner över essän. Graham Goods ”The Observing Self” tar i sin tur avstamp i den brittiska essätraditionens fader Francis Bacon och ser essän som en berättarprocess som krävde observation och erfarenhet.
En för sin tid originell definition av essäns förutsättningar formulerades av Virginia Woolf i ”The Modern Essay” 1925. Woolf var tidig med att även låta essäns självupptagna blick svepa över läsaren. Enligt henne var den stilistiska förmågan hos essäisten viktigast, samtidigt som essän var avsedd att skänka nöje. Eller med Melbergs ord: ”essäistens personliga uttryck, hennes stil, måste överskrida det privata och personliga”, något som får mig att tänka på Merete Mazzarellas ”Essän ska vara personlig […]. Det betyder inte […] att man som essäist ständigt säger jag jag jag. Det betyder inte en evig självupptagenhet.” (”Horisont” 4:2009).
Också Virginia Woolf utgick från Montaigne i sina försök att definiera essän. Hennes essä ”Montaigne” från 1925 finns i den nyligen utkomna samlingen ”Böcker”, den tredje volymen i ellerströms serie med Woolfs essäer. Montaigne är för Woolf den enda essäist som behärskar både konsten att leva och konsten att ”tala om sig själv, […] visa upp hela själens karta, vikt, färg och omkrets med all dess förvirring, dess skiftningar, dess skavanker […]”. Woolf litar dock inte på Montaignes tes om att essäskrivandet kräver ett tillbakadragande från världen och in i tankarnas och böckernas inre torn. ”Montaigne talar sannerligen icke klarspråk”, konstaterar hon apropå hans ytterst världsliga vanor och hans leda vid den lantliga idyllen. Det är annars från Montaigne som Woolf hämtar sitt intresse för erfarenhet (”experience”), kombinerat med den Baconinspirerade synen på essäskrivande som en närmast empirisk observation. Om det vardagligas plats i essäistiken skriver hon att ”de allra trivialaste handlingar – en promenad, ett samtal, ensamheten i ens egen fruktträdgård – kan förstärkas och lysas upp av tankarnas språng.”
Just detta citat har fått tjäna som motto för den amerikanske essäisten och forskaren Patrick Maddens samling ”Quotidiana” (Nebraska University Press 2010). ”Quotidiana” är en både stilsäker och praktisk övning i essäistens betraktelser av vardagslivets triviala och ofta förbisedda ting (”Garlic”, ”Singing”). I Maddens syn på essän finns inget tillbakadragande till biblioteket och ensamheten; som essäist skriver han med sitt skrattande barn bakom ryggen (”Laughter”). Där John Snyder talar om att språket i Montaignes essäer är ”erotiserad av essäns gammelmansröst” (Melberg), påminner sig Madden hellre Philip Lopates ord om att essäistens intresse för det privata och vardagliga ligger nära det som traditionellt har setts som ett ”kvinnligt” perspektiv. Och när Melberg undrar om barn har någon plats i essäistiken är Maddens projekt att visa hur föräldraskap och barn kan ge en närmast obegränsad näring åt essäistens fantasi. Hans lovsång till familjelivet bör kanske ses i ljuset av att han är verksam vid mormonuniversitetet Brigham Young University.Intressant är också den till hans undervisning knutna webbsidan www.quotidiana.org med bland annat ett stort antal texter av kända essäister från antiken till våra dagar.
Också hos Melberg finns ett representativt urval reflektioner över det vardagliga, som Kierkegaards ”Ögonblicket”, Frans G. Bengtssons ”Tankar i gröngräset” eller Marianne Hööks ”Champagnegaloppen på Operan”. Andra sveper över människan och hennes förhållande till den andre och världen, som Montaigne gör i ”Om ensamhet”, Bacon i ”Om vänskap”, Ralf Waldo Emerson i ”Erfarenhet” eller Klara Johanson i ”Maskulin renässans”.
Essän sysslar dock inte enbart med sig själv eller med ögonblicket. Även skönlitteratur och läsning är klassiska essäämnen; se exempelvis Sainte-Beuves ”Vad är en klassiker?” eller Prousts ”Om läsning”. I Woolfs ”Böcker” finns såväl essäer om kvinnliga författare (”Jane Austen”, ”Jane Eyre och Svindlande höjder”, ”George Elliot”) som ”Kvinnor och romankonsten”, och ”Hur bör man läsa en bok?”.
Några andra klassiska teman är kroppens åldrande samt sjukdom och död, som i Melbergs ”Kroppen”, Maddens ”Hepatitis” och ”Death”, eller som i Woolfs kända fristående essä ”On Being Ill”. Essäns förmåga att med lätta steg förflytta sig mellan ämnen, stämningar och associationer var för Virginia Woolf lika viktig som dess gemenskapsbildande förmåga. Essäns form och dess eventuella förvandlingar beror därför i hög grad på vilka samtal vi som läsare vill föra med den.