ROCK Bandet som patenterat den kaliforniska funkrocken är tillbaka med sin tionde fullängdare och en "ny" gitarrist i sättningen, även om Josh Klinghoffer redan hunnit vara associerad medlem ett tag och hjälpreda på förra mastodontalbumet Stadium arcadium.
Kanske beror det just på medlemsbytet att de nya låtarna fått en mer minimalistisk prägel, och att inte minst gitarrspelet tonats ned, med Klinghoffer alltjämt som något av en gästspelare till de andras supertajta, effektiva groove.
Framför allt är detta basisten Fleas album. Han briljerar rätt igenom med sina varmt pulserande figurer och tar emellanåt täten, när låtar som Factory of faith och Ethopia ska startas upp. Aldrig har han spelat bättre än här.
Det relativt tillbakalutade gitarrspelet bidrar å andra sidan till att vissa låtar verkar sakna visioner och mer stannar vid ett effektivt hantverk. Förvisso med en god blandning av stilar, alltifrån Anthony Kiedes flirtar med rap, till ansatser av trash och småsvettig calypsorock i Did I let you know.
Intrycket blir likväl att bandet patenterat sin egen genre, blivit sitt eget varumärke i likhet med U2. Men till skillnad från de sistnämnda är kostymen slimmad och smidig, och som renodlat hantverk på rockfunkens grund finns det knappast några som slår den kaliforniska chilipepparn.