Realism och närvaro

Om krig i allmänhet är helvete så gällde det i synnerhet ombord på de gamla segelskeppen för tvåhundra år sedan. I kamp inte bara mot fienden utan också mot naturen, instängda i dessa bräckliga farkoster. Lägg till ett klassamhälle i sin yttersta form, långt, långt från nära och kära.Hängiven pliktkänslaSjälvklart en tacksam miljö att skildra i litteratur och på vita duken. En period i min barndom slukade jag allt som fanns på området och blev nära vän med Hornblower & Co. Enformigheten i det hela blev dock för stor till slut och Patrick O'Brien har jag aldrig läst.Hans hjälte kapten Aubrey, Lucky Jack kallad, är dock en senare avläggare till Horatio Hornblower, samma finurliga hjärna och hängivna pliktkänsla parad med kulturell fernissa och en humanism långt över tidens, Napoleonkrigens år 1805, skräckexempel till befäl. En engelsk kapten som ovanligt nog dricker kaffe och inte te. (Produktplacering månne?)Tar till vara på det som gårNär regissören och australiensaren Peter Weir får honom i sina händer blir det förstås ett rejält gott hantverk av det hela. Weir har ju en sparsmakad och stark filmografi bakom sig, med mästerverk som dokusåpasatiren Truman show, krigsfilmen Gallipoli, livsåskådningsfilmen Döda poeters sällskap och orättvist glömda, poetiska, Utflykt i det okända.I denna begränsade genre får han förstås svårare att blomma ut men tar till vara det som går. Plikt kontra vänskap, vetenskapsiver mot dödens hantlangare, människan mot elementen och snåla samhällsskrankor.Nyanser och ironiFilmtypen kräver förstås en riktig hjälte och vem är bättre lämpad än Russell Crowe?! Han lyckas ge nyanser och en glimtande ironi åt sin fyrkantige rollfigur även om det sitter en bit inne.Paul Bettany som doktor Maturin står för människans kunskapstörst. Bettany är värd mer än att bara vara sidekick i filmer nu även om han är mycket bra på det.Annars är det mest vad som förväntar sig: maffiga bataljscener, mäktiga vågor och hemska scener ombord. Operationer med primitiva verktyg, plågsam död, bestraffningar och hårt arbete. Och då är det ändå en rejält förskönad bild av den tidens liv ombord. Weir väljer att ligga nära äventyrsböckernas verklighet.Tråkigt utan kvinnorWeir lyckas bra med det även om tempot blir lite lidande. Mellan striderna blir det långa transportsträckor som i och för sig är intressanta men inte riktigt engagerar. Och så är det tråkigt att se filmer utan kvinnor. Bara 20 sekunders närvaro av två namnlösa kvinnor i en båt är ju inte mycket.Kriget nedtaget till en duell mellan två starka män är ju en väl genomtröskad schablon också. Det blir lite av Jagad till havs. Dessutom närmar sig Weir i vissa låga stunder beredskapsfilmen. Master and Commander hade gjort sig bra under andra världskriget.Hur som helst, har man minsta intresse av perioden och vackra skepp på oändligt hav är Master and Commander förstås sevärd. Peter Weir kan som sagt sina saker. Hala brassarna, örlogsman i sikte!